marmotta

Jag trodde förstås i min enfald att man höjer säkerheten om man håller packningsvikten nere. Vad man eventuellt offrar är en komfort som man kanske upptäcker är inbillad när de fysiska motiven för en behändig packning infinner sig. Jag tror jag på allvar började trimma packningen när jag tappade en av mina lägerskor på Korsika, sista dagen. När jag strax därpå skulle på en tur i Havsalperna kom jag så sent med båten till Nice att jag inte hade tid att köpa nytt. På så vis upptäckte jag att man klara sig bra med ett enda par skor på en vandring. Osv. osv. osv. Men jag har en bit kvar till enväggstält eller tarp, t ex. riktiga lättpackar skrattar åt min väldiga börda. På min tur i Pyreneerna var det väl åtminstone fyra branta och tekniska passager som krävde insats av händerna, därtill en lång brant stigning över snö, och jag längtade då inte precis efter tyngre packning. Nån gång erinrade jag mig rentav att jag (då) var nästan 65 år. Akto, som är ett enmans- men inte lättviktstält (mitt väger c:a 1.7 kg, senare modeller väger 1.5), är för mig hur rymligt och bekvämt som helst. Det är 90 cm högt invändigt. Ett avsevärt lättare tält som Terra Nova Laser (c:a 1 kg) är 95 cm och Tarptent Scarp, lite tyngre än detta, är 99 cm. Jag inbillar mig att Aktos lägre profil är vindtåligare, men när jag var i Skottland i maj träffade jag flera Laseranvändare som gick the TGO Challenge med Laser och varit med om riktigt skitväder med hård blåst och snöfall. Jag går alltid ensam, det är väl 580 dagar hittills (jag började rätt sent i livet). Det är skönt att slippa ta ansvar för andra och att slippa belasta andra med ansvar.

När jag läser tillbaka i tråden förstår jag iaf att det nte bara är i Sverige man bär tunga bördor, och framhåller det. En viss kulturskillnad mot kontinenten! På min 15-dagars vandring i Pyreneerena i juni sov jag en enda natt i en bemannad stuga - den ena av två nätter då jag betalade för övernattningen (den andra var på en camping i Encamp i Andorra). Utöver mig var det en grupp från Mallorca som gjorde 8 dagar på Alta Ruta, med enbart stugövernattningar (det blev rätt långa etapper). Alla i gruppen var yngre än jag (jag var då inte fullt 65) och verkade vältränade. Eftersom jag hade större ryggsäck än allihopa (58 liter!!!) undrade någon hur mycket jag bar. Jag svarade att min startvikt var c:a 16 kg (med mat för 8 dagar). Det fann de otroligt, kan man bära så mycket (Några dagar senare gick jag för tredje gången över ett mycket brant pass utan stig, med tveksamt fotfäste bitvis och då hade jag helst haft ingen packning alls). Jag kan förstå att det blir rätt tunga bördor om man har systemkamera, klätterutrustning eller fiskestang (det lär t o m finnas folk som äter upp den fisk de fångar!) men annars förstår jag inte vitsen. Om jag själv trodde att hälsan och säkerheten klarade en packning på 30 kg skulle jag förstås göra det, för nöjet att gå mellan 3 och 4 veckor utan proviantering. Nånstans i tråden framskymtar fördomen att det skulle vara ett självändamål att bära lätt. Det är det givetvis inte. En annan är att lätt utrustning måste vara dyr och bräcklig. En stor del av besparingarna består i att lämna onödiga saker hemma; t ex tar man inte (mycket) mer kläder än man kan ha på samtidigt, om man på en tur märker att handduken aldrig användes tar man inte med den nästa gång. En del har kniv eller t o m multiverktyg; vad är lättviktsalternativet? Det enda skärverktyg jag behöver är en nagelsax för barn till att klippa plåster med, 9 gram. Jag har f ö inte ett lättviktstält utan ett Hilleberg Akto. Nog för att jag funderat på lättare alternativ, men jag är rätt fäst vid tältet efter c:a 250 nätter. Kläder väger en del också, och det är påtagligt när det är så varmt att man packar undan plagg i säcken. Jag har ingen anorak och inte 6 hg tunga långbyxor med förstärkningar och praktiska fickor utan en vindoverall av märket Nike, som jag köpt på realisation. Kängor är ofta fasligt klumpiga. Mina är ett par av märket Meindl , 1.1 kg paret, och jag betalade c:a 150 Franken för dem i Maloja. Inte dyrt, precis. Jag har ännu inte tagit steget fullt ut att använda låga skor, t ex Icebug eller New Balance, och då handlar det om ännu billigare skor. Ett sätt att hålla packningen nere är förstås att gå mellan stugor; men jag gillar inte att trängas och knuffas med andra människor. Dessutom låser stugorna rutten.

Man brukar nog räkna med att 1/3 av vikten kommer på axlarna (och då får jag åtminstone in fingrarna mellan axelrem och axel). Jag har provat en GG Vapor Trail och där är ryggplattan parodi - när man lastar säcken och sätter på den dras säcken tillbaka över axlarna så att åtminstone jag får värk i nacken direkt. Min nuvarande säck är en Osprey Exos 58, som har mycket bättre konstruktion till priset av 1 hg mer vikt (med regnskydd räknar jag med 1.3 kg). Nu har jag ändå problem med ryggen som gör att jag t ex får ont av att sitta vid datorn mer än nån timme i sträck. Med ryggsäck påverkas min hållning så att jag blir rätt öm mitt på ryggen efter sådär 5 timmar. Jag parerar detta med diverse gymnastik. Och, som sagt, många glömmer en så enkel sak som knäna och senfästena. Jag brukar påpeka att skador inte uppträder lika plötsligt som deras symptom. När jag gick på Korsika 2002 var det långt yngre personer än jag som gav upp därför att knäna inte höll för deras tunga packningar. Själv försöker jag sätta ett tak för packningen. I Skottland i maj (11 dagar) var min startvikt 16 kg, med min gamla ryggsäck. På Hardangervidda i juli packade jag mat för 8 dagar och fick väl en startvikt på 13.5 kg. Det dåliga vädret gjorde att jag tog en genare väg från Nupshallene till Finse, 6 dagar. I Pyreneerna i juni (15 dagar) och Schweiz i augusti (11 dagar) packade jag mat för 8 dagar, men tyngre dagsportioner, naturligtvis, och var alltså beroende av proviantering (jag hade 12 fria övernattningar i Pyreneerna och 10 i Schweiz). Packvikten blev ungefär 15 kg. Mer vore ohälsosamt och svårt att få med på tåg. I samtliga fall hade jag kanske 2 kg kläder på kroppen. Skorna, 1.1 kg, är den tyngsta biten. När man måste tänka på saken - och vid 65 års ålder får man vara rädd om sin kropp - är det verkligen inte längre självklart vad som "behövs". Jag har t ex för längesen slutat byta kläder från topp till tå på lägret, jag har inga andra skor än vandringsskorna, och jag har under vandringen exakt ett par strumpor som jag sköjer eller tvättar varje dag.

Jag har gått betydligt mer i Norge, speciellt Sydnorge,än i Sverige, men när jag var i Jämtland 1997 kunde jag inte låta bli att notera den intensiva helikoptertrafiken. Nu tror jag inte det i första hand är fysisk lättja som gör att vandrare i Sverige utnyttjar helikoptrar så mycket, utan tidsbrist. På utsidan.se kommer ofta frågor om lämpliga turer på kanske fyra-fem dagar i det eller det området, ty mer tid verkar många inte ha. Då gäller det att komma till de verkliga fjällen så fort det går. T ex från Kvikkjokk till Padjelanta är det väl ett par etapper i skog i Tarradalen (om man inte svingar sig upp i höjden direkt på en orösad variant), alltså vad som brukar kallas "transportsträckor". Fjällen i Norge är överlag mycket närmre! T ex i Dovre är du raskt uppe på fjället om du utgår från Bjorli, och ännu raskare från Kongsvoll. Till Skarvheimen och Hardangervidda har du tåg (Finse) och i det senare fallet buss (Haukeliseter) ända fram till fjället (liksom till Jotunheimen och Breheimen).

Betr. norska kartor är det skillnad på 100000 och 100000 - en del äldre kartor är ju bara förminskade 1:50000 och därmed oläsliga. Jag skulle säga att svenska fjällkartan överlag håller minst samma standard som ex.vis nyare norska 1:100000, som den över Dovrefjell eller Hardangervidda.

hörde jag rätt i videon diskuterade man på allvar tältförbud, eller åtminstone restriktioner (t ex tälta på enbart anvisad plats). Vad som förvånade mig, och förvånat mig, i denna diskussion är att eldning närmast tas för givet. I de trakter där jag oftast går är eldning i regel förbjudet. I natur- eller nationalparker, där det ofta finns tidsregler för tältning, övervakas detta, per helikopter. Det vore den naturliga åtgärden.

mja, St Pål är ett månlandskap mest p g a höjden. Jag nämnde det mest som jämförelse mellan den västra och östra leden från Finse till Geitrygghytta.

Omnsvatnet går fint, men är för lite för en dag. Sen blir terrängen barskare. Idéer om hur det ser ut kan du få på http://www.huthyfs.com bläddra ner och titta på berättelserna från 2006 och 2008

Jag tältade någonstans mellan dessa båda stigskiljen 1997; det bör ha varit god tältmark, ty jag är kräsen med sådant. Det var inte alldeles intill älven (vilket man kanske inte vill), men inte besvärande långt med tanke på vattenhämtning, hygien, etc.

Som konkret jämförelse hade jag mat för 7 dagar kvar i säcken, så den kan ha vägt c:a 14 kg. Jag gick som sagt inte hela vägen runt, utan svängde trejde dagen söderut vid Hansbu, c:a 3 km från Finse till läger vid Finnsbergsvatnet, säkert dubbla det avståndet. Så packning och tält är verkligen inte hinder för att klara turen på 3 dagar. Det är förstås vanskligt att lämna leden i ett så vattenrikt område.

http://www.ekolin.se/album/2003/Hardangervidda/html_normal/1403.html Jag inser att jag måste ställa frågan mer konkret. Detta är från den första sträckan, Haukeliseter-Hellevassbu. Om jag på en vandring möter en bro som ser ut såhär så betyder det att jag inte kommer vidare och att hela turen är förstörd. Så det är viktigt att veta om detta är vad som väntar mig idag. Någon som vet?

I morgon bestämmer jag om det blir en Norge-resa iår. Jag har redan varit i Skottland (11 dagar) och Pyreneerena (15 dagar) och siktar på Schweiz i sensommaren. Jag har varit på de flesta intressanta ställen i Sydnorge, kvar är egentligen bara Hardangervidda (även om jag rundat Jøkulen). Turidé I: Haukeliseter- Hellevassbu-Middalsbu-Litlos-Torehytten-Stavali-Viveli-Liseth-Rembesdalseter-Finse Förhoppningen är att undvika de allra flackaste delarna. Tiden har jag inte så mkt begrepp om, 7-10 dar, kanske. Jag skulle starta, säg, tisdag 28/7, eller söndag 26/7 Stuglägena anger bara färdvägen, jag sover självklart i tält. Turidé II: Tåg till Bjorli. Asbjørnsdalen upp i Reinheimen (gjort förut) , utan stig österut förbi Krukketjønna mot Loralia (känd sen tidigare), Nysætri, Skjåk, Lundadalen, Nørdstedalseter, över Liabreen eller förbi Skålavatnet (går bäckarna att korsa?) till Turtagrø och sen nån sväng i Jotunheimen. I är förstås enklast, lättare kommunikationer, en enda karta osv. SYnpunkter?

För två år sen campade jag en natt i antingen Bismo eller Skjåk, glömt vilket. Dessutom kan ju saker ändra sig. VIlken av dessa orter har camping, ganska nära genomfartsvägen som jag minns det?

tycker nog att stigen mot Sognefjellshytta är lite vackrare; stigen mot Krossbu har därtill en lite knepig passage.

jag avslutade själv med att gå Krækkja-Tuva-Geilo de sista 1 1/2 dagarna av 5. Måste dock säga att Krækkja-Tuva är den tråkigaste sträcka jag överhuvudtaget gått i norska fjällen. Tuva-Geilo var bättre, men med ett sådant virrvarr av stigar, en del på kartan, en del inte. att jagfick studera kart och kompass rätt noga för att komma rätt.

Jag rundade Jøkulen förr året, motsols. Första lägret var en fin plats strax före Rembesdalseter; den senare platsen är vid en grå slammig sjö och inte så vacker. Det andra lägret minns jag inte namnet på, men kolla bilderna på http://www.huthyfs.com/nor08/nor08.html Jag gick inte hela vägen runt, utan vek av mot Krækkja. Speciellt den tredje etappen innehöll flera vad. Tält är en självklarhet på en fjälltur.

Jag rundade Jøkulen förr året, motsols. Första lägret var en fin plats strax före Rembesdalseter; den senare platsen är vid en grå slammig sjö och inte så vacker. Det andra lägret var vid Leirbotn; kolla bilderna på http://www.huthyfs.com/nor08/nor08.html Jag gick inte hela vägen runt, utan vek av mot Krækkja, se bild. Speciellt den tredje etappen innehöll flera vad. Tält är en självklarhet på en fjälltur.

Ni kanske redan har åkt?, men .... för en så kort tur ligger väl Tafjordfjella rätt bra till? En bra tredagarstur, om man inte är rädd för att bli blöt om fötterna, är att runda Hardangerjøkulen, från Finse till Finse. En fyradagarstur kunde vara från Haugastøl elelr Ustaoset vid Bergensbanen, genom Hallingskarvet, Raggsteindalen, mot Geitrygghytta, Hallingskeid och Myrdal (fjällvägen, förstås, inte cykelvägen) som också är en station på Bergensbanen.

jag är pensionär så jag har egetnligen hur mycket tid som helst, men jag måste tänka på min stackars kropp också. I maj gjorde jag en 11-dagars tur i Skottland. Det var vackert väder 5 dar! Räknar snart med ett par turer i Pyreneerna där snösmältningen (från mäktigt utgångsläge) har varit mycket snabb. I mitten av augusti hoppas jag på en tur i Schweiz (Surselva+Engadin) och senare en i Italien (le Orobie). Det är en underbar årstid som jag kunnat utnyttja först sen jag slutade arbeta. Beträffande fjällen har jag slut på idéer, åtm, i Sydnorge: http://www.huthyfs.com/nortrek.html Har nån gång funderat på Nordnorge (känner endast Saltfjellet och Sulitjelamfjellene), men mygg och planeringsmöda avskräcker. Børgefjell, t ex: måste man inte tänka igenom varenda kryssning av bäckar och älvar i förväg? Inte lätt att ta sig till, heller.

On my last two hikes in Dovre I didn't see a single one. The best chance of seeing musk oxen is on the path between Kongsvoll and Reinheim. Yes, sometimes near or on the path, and you're the one who has to leave it. A surprise encounter could be dangerous but usually they warn you - you may even hear the sound before you see the animal. Musk oxen sometimes go roaming over long distances; that's why there are musk oxen in Sweden. Sometimes you may meet one at unexpected places in Dovrefjell, such as Lersjøen.

http://www.huthyfs.com/dovretafjord/dovtafindex.html Not in English, but very little text anyway; maybe you have friends who know Swedish? The 8 first days of the tour were in Dovrefjell. The 66 first images (unfortunately scanned, not digital) are from these 8 days. Link from the bottom of the page. I think you can reconstruct the itinerary on a map. The first and 7th stages were partly on unmarked paths. On the 1st orientation could be tricky in mist. The 4th stage was the trickiest, with rocks and a permanent snowfield, requiring some care (image xxviii). One depends very little on bridges; all fords were easy, at least at that time. There are fewer tourists, and fewer staffed huts in Dovre than i Jotunheimen. Aursjøhytta was the only one I passed, a place to run past and forget as soon as possible. Apart from that I believe Vangshaugen is the only one.

Från Aostadalen 2006:

Jag var nyligen i Skottland och mötte många deltagare i The TGO Challenge. Alla hade grönt tält. Det har sagts mig att man bara säljer gröna tält i UK eftersom fri bivak är förbjudet. Nu är det ju inte alls så i Skottland, så det är nog mest ett talesätt. Mitt eget är rött av ett mycket enkelt skäl: det är vad som fanns i lager av den modellen när jag köpte.

för en del är nakenhet inget problem.

Som exempel har jag på en vandring i Skarvheimen, på väg över ett relativt högt pass i dimma, tappat bort markeringarna. (minns ej var, det var på den östliga varianten från Finse mot Jotunheimen). Jag såg mig tvungen att ta ut kompassriktning; kartan angav ett nästan ofelbart orienteringsmärke, en sjö, och där återfann jag också markeringarna. Förra sommaren avslutade jag en tur med att gå från närheten av Tuva till Geilo. Där var ett sådant virrvarr av stigar, nya och gamla, att jag tog till kompassen för att välja rätt. Det kan ju också finnas skäl att lämna stigen, t ex om man ska över en älv som för tillfället är väl stor för att vara trygg.