marmotta

År 2004 gick jag från Risan till Djupvatnet (13 dagar), vid vägen upp från Geiranger, och kan tänka mig att stigningen upp till den höjden inte är bland det vackraste man kan göra. Mina intryck av biten från Danskehytta och ut till vägen var rätt blandade; döm själv av mina bilder: http://www.huthyfs.com/drtgal/dovtafindex.html Det finns flera ingångar till Tafjordfjella från rv 15, utom Grotli finns en campingplats lite längre österut, jag tror den heter Nysætri eller Skjåk Seter. Är det just Danskehytta som lockar eller Tafjordfjella i stort?

På min avbrutna tur i juli hade jag mat för 9 dagar. Säcken vägde mellan 14 och 15 kg, alltså inte extremt lätt. Men då hade jag från början en enda karta (det blev en till eftersom jag la om turen och köpte ny på Finsehytta). Jag lägger an på både turen och lägren, ser ingen motsättning. Såhär tänker jag: http://www.huthyfs.com/minpack.html

Jaha, då var det alltså så från början, och då kanske jag haft tur med Kyrkjedøri. Från min sajt, om 2003 års tur: Det finns två varianter mot Geitrygghytta. Den västra gick jag för tre år sen, över St. Pål, som är rena månlandskapet. Iår väljer jag den östra, genom Raggsteindalen. Det är en långsam stigning i början, småning om rätt stenigt, tills etappen når sitt klimax i Kyrkjedøri. Därpå följer ett vad, vid Simlnutane, där vattnet drar i fötterna en aning (normala år är där en snöbrygga), en större sjö och utsikter söderut mot Hallingskarvet. Kunde tältat här, vid en plats som spyr vatten från alla de håll, men det är för tidigt.I Raggsteindalen hittar jag ingen tältplats, p g a vegetationen, utan får stiga upp igen en bit mot väster, utmed T-leden. Från min näst senaste tur i Norge, Fyre-Finse 2014: http://www.huthyfs.com/nor14gal/images/page88.html -- inget dramatiskt denna gång, tycks det. F ö mycket lyckad tur. Man kan förstås inte gardera sig mot allt som händer från det broarna lagts ut. Här en berättelse från 1998: "Dagen därpå förlorade sig lite i vind och mulet väder; Coarvihytta vid Balvatnet är charmigt inrökt och nedsutten men jag ville inte övernatta vid en parkeringsplats. Jag fick tipset att gå vidare, mot Fuglevatnet. Det var först aningen enformigt, sen, vid Rosnaelva, blev allt vackert igen. Allt utom bron, som är den hemskaste jag sett, näst efter ingen bro alls. Ena räcket av, ett par plankor borta, allt mycket skevt och snett. Kunde jag gå över med min tunga packning utan att ramla av? Folk jag mötte senare berättade att de gått sidlänges med båda händerna på det enda räcket. Jag gick missmodig norrut längs älven och såg plötsligt ett ställe där botten var synlig hela vägen. Vattnet stod nästan stilla. Jag vadade midjedjupt, och som vanligt tog jag på mig regnkläder - seden att klä av sig begriper jag inte. I mitten var en svag underström. När det blev grundare snavade jag och hann tänka, ``nu tar han mig!'', sekunder efter var jag i land." Jag är kanske ängsligare än andra. Första gången jag gick Finse-Geiterygghytta, 2000, var bron över Finseåni visserligen platt och stadig, men utan räcken, och jag såg inte hur jag riskfritt skulle ta mig från den branta stegen till brobanan. Då gick ån lyckligtvis att vada. Iår var det däremot perfekt bro och f ö ett underbart ställe att slå läger.

Jag såg ingen möjlighet att tälta just där, så jag gick tillbaka, mot Finse, kanske två kilometer, i jakt på en riktigt bra tältplats med bäck. Då hade nog redan idén mognat om att gå tillbaka till Finse, köpa en karta på Finsehytta och göra en 8-dagars i Skarvheimen istf. en 9-dagars på Hardangervidda. Kunde ha blivit fint, men en olycka (fråga mig inte om deltaljer, tack!) tvingade till avbrott dag sex.

Tänkvärt inlägg. På DNT:s sajt meddelade FInsehytta när broarna var utlagda. Det kan tänkas att bron på detta ställe senare rasat eller spolats bort. Men att frakta dit den här stocken torde kräva en rtt massiv insats,, så om den lades dit iställetför bron måste det ha varit bekant. Kanske man har en annan uppfattning om innebörden av "bro" eller utgick ifrån att inte så många, bara något slags elit, ändå väljer att gå här. Jag törs gissa att något sådant här inte skulle förekomma t ex på de större lederna i Jotunheimen (där jag varit sju gånger, varav fem i anslutning till Bre- eller Skarvheimen). Det här http://www.huthyfs.com/jotnewgal/images/page29.html (Jotunheimen 2002) är nog det knepigaste jag klarat (stengång men knepiga övergångar mellan stenarna); men där lärde jag mig efteråt, att man kunde gått lång omväg på vägen. Jag försöker alltid underrätta mig om förhållandet på vissa pass eller leder inför en resa, och det har räddat mig från farliga passager eller avbrott åtskilliga gånger, i Norge såväl som på kontinenten.

Stigen Kongsvoll-Reinheim är helt säkert vackrare än Hjerkinn-Snøheim. Jag gick den på mitt första besök i Dovrefjell 1997. Då var det en rätt stor flock i en sidodal till stigen, men avståndet kändes betryggande. Det enda lite pirriga var när jag gick över ett backkrön någonstans mellan Reinheim och Åmotsdalshytta och plötsligt såg en ko med kalv på stigen, lite väl nära. Men jag gick lugnt i en vid båge utanför stigen och de visade inget intresse för mig. Med lämplig uppsikt ska det vara problemfritt. Mina båda överiga turer i Dovrefjell har tagi sig andra vägar in, från Gjøra 2007 och Risan vid E6 2004 (mycket ensamt!)

Turen var tänkt att ta nio dagar. Genom att starta på västsidan av Jøkulen (och avsluta på östsidan) hoppades jag bl a få med mig mer av Vestvidda och slippa gå fram och tillbaka mellan Krækkja och Finse. 2008 tog jag mig runt Jøkulen till Krækkja och sen vidare till Geilo. Året därpå gick jag från Haukeliseter till Finse och slutade även då på östsidan av Jøkulen. Så jag ville täcka områden väster om detta huvudstråk. Jag skriver tydligt att jag var inställd på att denna första etapp (med start 5 på morgonen!) var rätt lång och kunde vara lite kärvare. Jag hade ju gått den en gång förut. Så jag läste för säkerhets skull på i Til fots. Där framhölls att ett par av broarna kunde vara försenade (t ex den som ännu inte var utlagd 2008, men där det fanns snöbro). Därför skrev jag till Finsehytta och frågade och, återigen, svaret var inte korrekt. Om en av broarna ersatts med en smal stock så är inte alla broar utlagda. Detta var alltså en extra svårighet beroende på speciella omständigheter iår. Nu kom jag alltså att gå samma sträcka tillbaka, därtill i strålande vackert väder, hur gemytligt som helst, och kunde konstatera att mellan Finse och den här broersättningen fanns inga egentliga svårigheter, alls. Det enda krävande skulle alltså vara den branta nedstigningen efter den här broparodin. Återigen, min poäng, är informationen. Varför jag fick falskt besked från Finsehytta vet jag inte, men det verkar ha varit ett kommunikationsglapp mellan dugnadslag och hyttefolk. Man kan jämföra med Jämtland 2017 där t ex Storulvån kunde ge klart besked om en felande bro över Handölan och därtill om lämpliga färdvägar. Jag gick inte in den vägen, utan över Snassahögarna, men träffade andra som kunde berätta. Trots viss vandringsvana, 850 dagar, varav kanske 150 i nordiska fjäll, kan jag inte föreställa mig ett någorlunda säkert sätt att ta sig över den här stocken. Upprätt gående? I mitt fall omöjligt. Krypande - för smalt, och osäkert grepp. Hasande på rumpan? Också mycket osäkert. Som sagt, hade jag vetat i förväg hade jag helt enkelt inte valt denna tur utan i lugn och ro hemma funderat ut en härlig niodagars tur i Skarvheimen, som värdig avslutning på ett 30-årigt vandrarliv. Jag är snart 75 och i Skarvheimen kunde jag konstatera att jag börjar bli lite för långsam, speciellt i stenig terräng.

Jag har alltid tält med på fjället. Så jag drog mig tillbaka ett bra stycke tills jag hittade bra tältmark vid ett sidoflöde till en korvformad sjö. Nästa dag, i vackert väder, vände jag tillbaka till Finse och ett stycke förbi, till underbart läger nära bron över Finseåni. År 2008 gick jag samma sträcka. Den första hängbron var då inte utlagd, men det fanns stadig snöbro. Inför den här turen skrev jag till Finsehytta och frågade om läget och fick svaret att nödvändiga broar skulle vara utlagda. Det bilden visar är ingen bro, det är ett provisorium. Man ser rester av en raserad bro alldeles vid sidan. Kanske ett kommunikationsglapp inom DNT som ju faktiskt både driver hytta och stå för underhåll av broar och leder. I Sverige, där jag vandrat mycket mindre än i Norge (Jämtland två gånger, Arjeplogsfjällen), är det staten och regionerna som står för ledunderhållet, inte STF. Mitt intryck är att myndigheterna anstränger sig att förmedla information om trasiga eller felande broar till hyttene. Betr. bron jag nämner i urinlägget visste jag t ex (jag tror jag fick veta det på Mavas) att den egentliga bron var borta men att ett provisorium precis kommit upp. Det var kanske tur att jag tvingades vända. På min sajt skriver jag om 2008 års tur: "De tre första dagarna, 29-31 juli, rundade jag Hardangerjøkulen, en fin men blöt tur. Västsidan första dagen ledde, efter brant nedstigning på granithällar - aningen otrevligt i regn, kan jag tänka mig - till en fin sjö strax före Rembesdalseter och där slog jag läger för att slippa den dämda glaciärsjö som själva sätern och DNT-stugan liger vid. Det var en hög etapp, karg och vild. På ett ställe såg en hängbro ut att följas av en smal planka med vajerräcke - utom att bara fästena till vajern fanns på plats. Skulle jag verkligen vada på detta farliga ställe? Då såg jag spåren över snöbron." Min huvudpoäng är informationen. Jag kom med nattåg till Finse kl. 4 så det föll sig inte naturligt att gå omvägen över hytta för sistaminuteninformation. Vad upp- eller nedströms? Det är ett nor snarare än en älv. Jag såg ingen möjlighet att vada, kartan gav inte heller någon fingervisning om säkra omvägar. Ibland kan man undra över åtgärderna vid bäckar och älvar. Jämför denna bild: http://www.huthyfs.com/nor14gal/images/page74.html med nästa (Geitrygghytta-Raggsteindalen 2014)

Förslag till insändare i Fjell og Vidde: Det skulle ha blivit en lugn och avspänd tur på Hardangervidda, speciellt västsidan som jag inte sett så mycket av. Den första etappen, på Hardangerjøkulens västsida är förvisso bitvis kärv och vild, men jag hade ju gått den 11 år tidigare, från Finse till en härlig tältplats strax väst om Rembesdalsseter. Så där var inga problem att vänta, även om vädret var lite småruggigt. Jag kom inte längre än såhär, några kilometer före Rembesdalsseter: Tre gånger i Norge har jag stött på farligt svåra broar eller broar i eländigt skick och lyckats vada mig förbi, en gång till midjan. I Arjeplogsfjällen i Sverige stötte jag 1998 på ett provisorium efter en bro som rasat, en platt och rätt stadig metallbro, ungefär lika bred som jag själv, över en vild fors. Jag kröp över med kanske 15 kg på ryggen, stirrande ned i det virvlande infernot. Idag, vid nära 75 års ålder, skulle jag aldrig drömma om att göra det och den här “bron” skulle jag inte vågat mig över ens vid 53 (jag mötte män som klara det sittande grensle över den här “pinnen”, som de uttryckte det.) Det var bara att gå tillbaka till Finse nästa dag, köpa karta och påbörja en ny tur i Skarvheimen. Behöver det vara såhär, när jag bevisligen inte stötte på liknande hinder 1998? Kanske det hade varit på sin plats med en varningsskylt e.d. vid ingången till etappen, nära Finse 1222? Peter Hackman, Linköping SVERIGE.

Väljer mellan två turer i år. Den ena kan bli en rundtur på Vidda, start och mål i Finse, 9 dagar. Första etappen skulle bli Finse-Rembesdalseter (men läger en bit före, stugläget är fult). Jag gick den etappen 2007 och då saknades bro på ett ställe, men det gick bra med snöbrygga. Någon som vet något om läget i år? Turen är tänkt att börja den 23 juli.

Jag googlade till sist på finse stasjon+billettsalg så nu vet jag att försäljningen upphörde 2016. Så jag tror jag låter vy-appen ta mig till Karlstad och sj.se därifrån till Linköping. Det blir nog att övernatta i Karlstad för att slippa komma hem till midnatt. Senast jag var i Norge, 2014, gick jag från Fyre till Finse, 8 dagar, och hade då returbiljett. Det var inte så svårt att planera för 8 etapper. Den här turen hade jag tänkt skulle bli lite längre, med proviantering i Tyinkrysset (bra urval på Joker?) och då är det lite svårare att beräkna tiden. Tiden verkar vara ute för det spontana resande jag ägnat mig åt i 30 år. Jag ha t ex aldrig rest med returbiljett till Alperna och Pyreneerna.

Det kan jag tyvärr inte; appen klarar inte min hemstad och en del platser på vägen (just nu är det krångligt att resa mellan Sverige och Norge).

Nej, det handlar om biljettköp. Åtminstone tidigare har jag kunnat ringa NSB Utland (idag: VY Utland?), beställa hemresa och därpå hämta biljetten på expeditionen.

Blir det en norgetur i juli kommer den troligen att sluta i Finse. Jag ha försökt ta reda på när stationen är öppen. På stationens hemsida hittar jag en länk till särskild sida, under Åpningstider, men den leder till vy.no hemsida och därifrån hittar jag inte vidare. Sen prövar jag med att kontakta stationen per email men efter en stund får jag studs och meddelande tt den adressen inte finns!! Är det någon på detta forum som vet när stationen är öppen under juli-augusti?

Tack för info. Det tycks vara mellan 1 och 2 km melllan Coop Prix och campingen, och det gäller att inte komma dit en söndag.

Den sena snösmältningen kan gör att jag hoppar över min planerade försommartur i ALperna. Då vill jag göra en desto längre tur i fjällen. Jag har haft funderingar på en tur som skulle ta mig på nya vägar genom Skarheimen (från Finse) och upp mot området söder om Bygdin. Dår ör jag nyfiken på två saker. 1) hur ser snöläget ut rent allmänt iår - jag hoppas börja turen i mitten av juli. 2) Provianteringsmöjligheter? Jag hade evt tänkt gå via Vang i Valdres som har campingplats. Finns det butik för dagligvarer i själva Vang?Vilka möjligheter finns annars? Kanske Tyinkrysset?

14 dagar! Min längsta sydnorska fjälltur gick från Oppdal till Djupvatnet, http://www.huthyfs.com/drtgal/dovtafindex.html, och varade 13 dagar. Då kunde jag proviantera i Bjorli. Kommer du att ha provianteringsmöjigheter på din tur? Några detaljer. Feltbestikk? Jag brukar använda en träsked, inget mer. Eftersom du bär renskniv antar jag att du därutöver bara behöver en lätt sked till matlagningen. Vad du ska med multitool till vet jag inte, aldrig använt sådan. Magnesiumtenner? Vet inte om du bestämt dig för eller emot gas; jag använder alltid gas och litar på piezon. led-pære? Är det ngt slags lykta? För mig brukar det räcka med pannlampa. Sitteunderlag och chair-kit verkar onödigt att släpa på. Solkrem använder jag inte, mitt enda solskydd är mössa och långärmad skjorta (jag går aldrig med bara armar på tur). Powerbank? Till kameran har jag ett antal färdigladdade batteriet. Telefonen ska klara sig åtm. två veckor på en enda laddning. Behver min mest för att t ex beställa rum på hemresan, ed. Hardangervidden, minsann. Är du från Bergen?

Tack.

Det är faktiskt 5 år sen jag senast vandrade i Norge. Sen dess har det bara blivit en fjälltur, i Jämtland 2017, men turer i Alperna varje sommar (2018 bara en, p g a torka, eldförbud etc.). Nu har jag funderingar på vad som kan bli min sista fjällvandring (jag fyller 75 i augusti). De senaste båda fjällvandringarna reste jag med returbiljett. På de tänkbara turerna iår är det vanskligt att planera, det kan dessutom tänkas att en evt. sydnorsk tur blir rätt lång, med proviantering och allt. Jag vill alltså helst resa utan returbiljett (som jag alltid gjort i Alperna och Pyreneerna). Det har tidigare varit möjligt att t ex resa hem från Finse, genom att ringa NSB, som skickar biljett elektroniskt till stationen där; eller från Lillehammer, där man ringer NSB gratis och hämtar biljetten på Narvesen alldeles intill. Jag har även inhandlat biljetter på stationen i Otta, t ex efter turer i Jotunheimen. Allt sådant där ändras ju, och överlag blir det bara krångligare och krångligare att resa med tåg. Hur är det idag? Utresan tänker jag förstås ordna på min dator hemma via SJ:s och NSB:s sajter.

Alt. till tidigare skissad nordnorsk tur. Senaste Norge-tur 2014 (!!), en enda fjälltur sen dess, i Jätland 2017. Så det är dags och kanske sista gången -- jag fyller 75 år i augusti. Har inte tänkt igenom tiden, min ryggsäck klarar proviant för 9, kanske 10, dagar. FInse-Skrinøse (bro, väl?))- delvis omarkerad vägg till Iungsdalshytta- Bjøberg-Kljåen-Bøastølane-Vardhovdtinden. Flera möjliga avslutningar: Sulebu, vidare mot Jotunheimen, eller kanske ut vid Tyin (buss därifrån?). Eller till Vang (kan sluta där, buss?). Eller runda Vangsmjøse, upp mot Bygdin eller Fondsbu. Eller: över Valdresflya till Gjendesheim. Undrar om eventuella skönhetsvärden, svårigheter, tidsåtgång, provianteringsmöjligheter etc. Vill tälta alla nätter.

Funderar på tur som börjar i Vindelfjällen, bl a på de stigar som Grundsten beskriver. Vidare till Norge och Ranafjellene, över E6 till Saltfjellet och åter över E6 vid Lønsdal. Flera avslutningar är möjliga. Jag kunde gå den gamla kuskvägen Graddis-Kuoletisjaure (som jag gick 98) och vidare i riktning Mavasjaure. Då uppstår frågan om möjligheten att ta sig vidare via Rr 235A och stigen mot Tjorvihytta. Är det öht möjligt att ta sig fram mellan Årjep Saulo och Ikesjaure? Det ser brant ut närmast sjön, men kanske någon högre variant är möjlig? En annan variant vore att gå via Trygvebu mot Storengdalen, och därifrån mot Tjorvihytta på känd led. Jag har gått där i motsatt riktning, och just den gången var en bro strax V om Tjorvihytta i så eländigt skick att jag tvingades vada till midjan. Inte alls behagligt och det tog en bra stund att hitta säkert vadställe med botten synlig. En möjlighet skulle också vara att runda Balvatnet på syd-och ostsidan. Det lär vara tufft, men ofarligt. Nån som har erfarenheter att bjuda på? En feg variant vore förstås att ta båtskjuts över Mavasjaure, och sen gå vidare förbi Muorki- och Lomihytta mot Sulitjelma.

Tack, det blev en del kommuner att granska, men det stod ungefär detsamma påalla hemsidor och jag fick också svar från centralt håll i Brannvesenet: "Det er ikke tillatt å bruke noe form for åpen ild i skog og utmark nå." Spelar tydligen ingen roll om det är brasa eller gaskök. Riktigt vad "utmark" står för vet jag inte, jag lagar givetvis aldrig mat i, eller i närheten av, skog. Men det blir nog lugnast att ställa in min resa.

Jag har skrivit till epostadressen på Opplands fylke samt Møre og Romsdal - den ena skickar vidare till Fylkesmannen, den andra föreslog epost till Brannvesenet vilket jag gjort. Få se om det blir någa svar. Är det förbud mot gas så åker jag inte på den planerade resan. Konstigt, i Sverige verkar alla veta. T ex, Jämtlands län, totalförbud inklusive gaskök (trots att just jämtlandsfjällen har mycket låg risk - det är i andra delar av länaet det brinner som värst) ; Norrbotten, förbud, men gaskök tillåts. Men där verkar det vara länsstyrelserna som bestämmer och informerar.

Någon som vet hur det är med eldning (inklusive gaskök) i Dovrefjell, Reinheimen och Tafjordfjella? Inte lätt att googla sig till.

På min webbplats http://www.huthyfs.com Har jag publicerat en översikt över de sydnorska områden jag gått i. Det finns också berättelser och bilder från flera av turerna. T ex min senaste norska tur, 2014: http://www.huthyfs.com/nor14gal/index.html som jag gjorde en månad före min 70-årsdag. Jag bar c:a 13 kg på ryggen. Där var förstås en av etapperna i längsta laget, men kunde ha delats (vid Upsete). Det är också rätt lätt att plocka ut en mindre del av turen, t ex kan man lätt hitta en avslutning efter Vindedalen (god stig, rösad, men ej T-märkt). Annars kan du ju titta på Trollheimen 2011, de första 8 dagarna av 2007 års tur (Dovrefjell) och Hardangervidda 2009. Den senare var planerad att ta 8 dagar, men p g a regnet tog jag en genare väg, så det blev bara 6.