marmotta

Det är nu 3 år sen jag senast vandrade i Norge - jag verkar ha slut på idéer. Så iår prövade jag att göra en turi Sverige, i Jäntlandsfjällen. När jag gick där senast, för 20 år sen, var det ren stugvandring - jag hade besvär med ett hälsenefäste och ville gå med lättast möjlig packning. Denna gång utnyttjade jag tältets frihet. Såhär blev det: http://www.huthyfs.com/jamt17gal/index.html

http://www.huthyfs.com/aug16gal/index.html

Årets sydalpina tur, syd-nord, Limone-Modane, 19 dagar, skilde sig från de tidigare i att jag inte sökte nyheter, utan snarare en sammanfattning. På så vis kan den turen ha blivit ett avsked. Jag är snart 72 år och kroppen gnisslar en del, det är ett knä, det är två buktande diskar, och minskad rörlighet som kortar steget. . Av skäl jag inte riktigt begriper har jag blivit långsam utför, med ständiga halktillbud på löst grus och rullande stenar - uppför klarar jag mig fortfarande bra. OCh jag är uthålig. Flera etapper blev bortåt 10 timmar. Det har ju blivit en del. Mina senaste 58 utlandsresor har haft vandring som ärende. 800 dagar har det blivit på 28 år, i 9 länder. Jag har varit 17 gånger i Norge, varav 16 i syd (söder om Trondheim), 8 gånger i Pyrenéerna, 11 i Sydalperna, osv. Jag fyllde 50 i Jotunheimen och 70 i Posets (i spanska Pyrenéerna). Såhär såg turen ut: http://www.huthyfs.com/syd16gal/index.html

Jag knappade in 15/7 som avresedatum. Jag har nu också testat 1/8 - senare än så är knappast aktuellt. Jag ser av svaret att jag borde ha länkat till http://www.huthyfs.com/ där jag listar alla mina turer genom åren och/eller min översikt över Sydnorge: http://www.huthyfs.com/nortrek.html Min senaste Norgetur, 2014, varade 8 dagar och gick från Fyre till Finse. Nu hittar jag ett gäng kartor där jag prickat in en tur i Reinheimen med start i Dombås - jag vill minnas att jag kopierat turen för säkert 10 år sen från en tysk vandringsberättelse. Jag kan ju åerkomma med frågor om framkomlighet etc.

Förra året blev det ingen Norge-tur, eftersom jag hade akuta ryggbesvär. Nu tittar jag igenom möjligheterna för en tur iår, men jisses, vad dåliga förbindelserna blivit. Kunde tänka mig en tur som börjar i Bjorli, där det finns campingplats. Går till DB:s sajt och knackar in Linköping 7.30 - på en dag ska jag väl hinna till Bjorli?. Nej, tidigaste förbindelse är vid 14-tiden och jag är hänvisad till nattåg (mot Trondheim) som kommer till Dombås 3.38 på morgonen. Och sen får jag vänta till 12-tiden på tåg vidare. Iofs kanske det går att börja en tur i Dombås, eller kanske det finns bättre förbindelse med buss? Nån som vet vilket bolag, så kanske jag kan köpa biljett på internet. Kollade också Otta, som anhalt på väg till Jotunheimen (där jag ju bara varit 7 gånger, senast 2010). Senast tog det 7 timmar hemifrån, nu kommer jag inte fram före 22.20. Återigen, kanske buss är bekvämare? Eller kanske jag ska satsa på Sverige, för en gångs skull (jag har varit fler dagar i Andorra; färre endast i Skottland). Det skulle kunna bli Jämtland (det går nattåg en kort tid på året) eller Vindelfjällen.

Jag gick ju 2004 från Oppdal till Djupvatnet http://www.huthyfs.com/drtgal/dovtafindex.html och vill minnas att det fanns en fjällanläggning vid Djupvatnet. kanske väl dyr, isåfall?

http://www.huthyfs.com/scotgal/scotindex.html

Konstig fråga. Om man använder stavar kanske man inte längre kan anses som lättpackare? För min del är saken rätt enkel, jag använder stavar delvis av samma skäl som jag försöker minimera packningsvikten på ryggen. Redan när jag började med dagsutflykter i Schweiz, alltså med ett fåtal kilo på ryggen, märkte jag att knäna tog stryk i branta passager utför - det handlar ju ofta om runt 1000 höjdmeter. Så jag började använda en stav, och efter ett tag en teleskopstav, när jag upptäckte att sådana fanns att köpa. Efter ett par år började jag pröva att gå med två stavar och märkte då hur mycket fortare det gick i utförsbackarna. Men då var jag ung, inte ens 50. Idag är jag 71 och har blivit lite mindre rörlig, vilket konstigt nog verkar ha lett till att jag halkar oftare på stenar och grus när jag går utför - jag tvingas ofta parera med stavarna. De har alltså blivit en viktig säkerhetsdetalj. Säkerheten är förstås också avgörande på branta snöfält eller när snön tvingar mig ut i instabil terräng. Jag kan t o m vara beroende av stavarna uppför: http://www.huthyfs.com/aug15gal/images/page58.html Det var kämpigt nog att ta sig upp för branten åt höger från passet med stavarna, fan vet om jag klarat det utan. Allmänt är det mitt intryck att en obetydlig insats av armkraft kan spara åtskilligt med benkraft vid branta sliriga stigningar. Att stavarna skulle öka energiåtgången nämnvärt tror jag därför inte på - bergsvandring är något helt annat än motionsformen stavgång, där man ju använder stavarna till att forcera takten. Vid vandring använder man stavar mest för fotfästet. På låglandsturer i Sydsverige, där jag bor, använder jag däremot aldrig stavar. Jag ser uteslutande praktiskt på utrustningen. Det finns detaljer i min utrustning, som en del ifrågasatt här, men som gör turen - inklusive de långa resorna - behagligare och säkrare.

Ännu ett fotogalleri från sommaren 2015: http://www.huthyfs.com/jun15gal/index.html 18 dagar; 12 nätter i tält, varav 10 fri bivack. Lite andra snöförhållanden än i fjällen!! (Tyvärr hade kameran datummarkeringen påkopplad, vet inte hur det kom sig. Ibland ändrar man saker utan att veta om det).

Jag gjorde två turer denna sommar. Den första, i Sydalperna, var på 18 dagar och gick hårt in för att ta många höga höga pass (upp till 2800 m ö h) för att utnyttja det fantastiska snöläget. Jag ska återkomma med bilder från den turen. Fjällen skippade jag iår, eftersom jag fick stora besvär med ett gammalt diskbråck i början av juli - dessutom var ju snöläget långt ifrån perfekt! I slutet av augusti kände jag mig såpass bra att jag satsade på en lite kortare tur i Österrike och Schweiz; som vanligt med flertalet nätter (7, varav 6 fritt) i tält. Bilderna finns på min sajt huthyfs.com, närmre bestämt här: http://www.huthyfs.com/aug15gal/index.html

Hur man får ihop 25 kg till en fyradagarstur övergår min föreställningsförmåga. Nu blev det ingen fjälltur iår, eftersom mitt gamla diskbråck gjorde sig akut påmint i början av juli, efter en 18 dagars tur i Sydalperna. Förra året gick jag däremot 8 dagar i Norge, Fyre till Finse, med en packning på c:a 13 kg. Och nu i augusti-september var ryggen så pass bra att jag kunde gå nio dagar i Alperna, vilket är fysiskt mer krävande (jag sov en natt på hotell och sju i tält, varav sex fri bivack). Även då klarade jag mig med 13 kg, med 6 dagsportioner i säcken, men jag passerade två orter med mataffärer, och kunde inta extra måltider i en by (landsby) i Österrike och på en stuga i Schweiz. Dessutom kunde jag köpa lite ost på ett par fäbodar. Det får annars bli den mat jag klarar av att ta med ty sådant jag äter hemma är otänkbart att ta med. Och jag klarar mig utan alkohol, det går bra att njuta av naturen ändå. Det viktigaste motivet att packa lätt har jag redan antytt, jag har haft diskproblem sedan 1999. Jag är förstås inte helt ung, fyllde 71 strax före senaste turen. Det handlar också om säkerheten på utsatta passager och svåra passövergångar. Packningen ska också vara lätthanterlig på resan (min hemresa krävde en sträcka med buss och fem med tåg). Så de här avvägningarna och motsättningarna som en del talar om är aldrig riktigt aktuella för mig.

Jag har faktiskt två par trailrunners, modell Salomon Fellraiser, som jag provat i hemtrakten; de var väldigt sköna att gå i, och mönstret i Contagrip-sulan kan mycket väl klara hala grusiga stigar bättre än vad mina lite tyngre vandringsskor (märke Merrell eller Salomon) gör. Sulorna är mindre styva men jag tror att de ger tillräckligt stöd i sidled, som är det känsliga.

Jag förstår faktiskt inte hur man ska kunna utläsa något alls av den kartan. Bättre då med wecamerorna som afe länkar till. Och jag har ju själv länkar från min sajt.

Noe mindre, ja, men du jämför styckevikt med parvikt.

Man talar lämpligen om huruvida man menar par eller styck, speciellt som det finns skor som per par väger mindre än vad tyngre skor väger styck. T ex mina trailrunnerskor väger 600 gram och många kängor väger mer än 1200 gram paret. Själv anser jag det naturligt att ange vikten för par eftersom skor säljs och används i par. Och i texten som jag kommenterade stod faktiskt "har slitt ut ett par ...., veier litt over ..."

Just nu är det bra fart på snösmältningen på kontinenten - upp till en dm om dagen på vissa mätstationer. Hur ser det ut i de sydnorska fjällen just nu, t ex Dovre, Jotunheimen och angränsande områden?

Jag gitter inte peta i andras packningar synål för synål och när det gäller min egen håller jag bara räkning på olika grupper av packningsdetaljer. Till sist är totalvikten (<15 kg på ryggen) det intressanta, samt givetvis packningens form och skrymme. Här är en lista jag sammanställde inför en 8-dagars tur i Norge förra sommaren (turen finns beskriven, med bilder, på http://www.huthyfs.com/nor14gal/index.html ). Till basen tillkom 8 dagars mat, alltså knappt 6 kg, så jag hade 13,5 kg på ryggen, 1,8 kg kläder på kroppen + stavarna, < 6 hg (mitt motiv för stavar samanfaller med mitt moitv för en relativt lätt - men inte UL !! - säck). Jag gjorde inte av med allt kaffe, toarullen var tillräcklig för sommarens tre vandringar, totalt 34 dagar, med 19 fria övernattningar. Jag hade bara behövt en av gastuberna. Tyngsta posten av kläderna är skorna, c:a 900 gram. Vindoverallen väger 400 och kanske ska räknas i packvikten eftersom den ofta ligger i säcken. På kontintentala turer (Alperna, Pyreneerna) behöver jag betydligt fler kartor. Tält, Terra Nova Laser Comp, 1140 Ryggsäck, Osprey Exos 58+regnskydd, 1200 Madrass, Ridgerest, 348 Gas (en full, en påbörjad) 686 (en hade räckt senast, 380 gram) Köksutrustning+kaffe, 500 Reparatur, sjukvård, 250 Sovsäck+vattentät påse, 686 Hygien, 340 (tvål i kopp, toapapper, tändare) Axelremsväska (med kort, pass, kontanter, biljetter, etc.), 532 (lättare ers. finns) Tandvård, 150 Ombyte närmast kroppen+ extra fleece (i den vattentäta påsen) 440 Regnkläder, 440 Handskar, 74 Kartor, kartfodral, kompass, förstoringskort, 350 (varierar från tur till tur, förstås) Pannlampa, 94 Glasögon i etui, 90 Telefon, 160 Kamera+batterier, 220 Vattenflaska, 80 Extra flaska (matlagning), 30 Totalt c:a 7,5 kg Kläderna på kroppen c:a 1800: Skor, strumpor, löparshorts, vindoverall, tröja, långärmad skjorta.

När jag frågar efter skor i friluftsbutiker och specificerar att de ska vara till vandring i fjällen, Alperna och Pyreneerna, får jag nästan alltid svar, "du menar alltså kängor?". På kontinenten kommenterar folk ofta min utrustning - min ryggsäck (som mest 15 kg) är alldeles för stor, och mina skor är alldeles för lätta. Tydligen avviker jag också från den vanliga föreställningen att det är farligt att bli blöt om fötterna. Jag tvättar dem dagligen.

Mina synnerligen lätta och sladdriga ASICS-skor för inneträning och PT-timmar väger 430 gram, mina löparskor av märket Inov-8 drygt 500, mina låga vandringsskor av märket Salomon och Merrell c:a 900; då (efter att ha tittat på bilder) verkar 400 gram för ett par Salomon XA 3D Ultra Pro Mid sensationellt lätt. Och en kontroll visade att det var vikten för en sko.

TS tycks (på ett Fjellforum?) utgå från att det handlar om skogs- eller låglandsvandring - därav även temperaturangivelsen för sovsäcken (som jag antar är syntet). Min erfarenhet är att man kan behöva bära med sig en liter, varma dagar kanske mer, på sådana turer. På fjället har jag nog behövt bära en del vatten på mycket långa och höga övergångar. Sen ligger förstås mitt eget intresse mer åt det kontinentala - 550 av totalt 750 dagars bergsvandring hittills. Där kan man t ex i karstlandskap behöva bära två liter. Och flaskan behöver man väl till matlagningen.

Något snille på svenska Utsidan (det finns en del där) hade "räknat ut" att eftersom "ett kilo på fötterna motsvarar 5 kg i säcken" så "måste" samma gälla om stavar. Men han såg det mest som en tävling. Jag håller själv isär packningen på ryggen, kläderna på kroppen och stavarna med tanke på mina speciella motiv: säkerhet på branta och utsatta passager och minskat slitage på senfästen och leder. Jag har relativt lätta kläder, kanske 1,8 kg, varav hälften är skorna. Där andra har en anorak och "vandringsbyxor" med förstärkningar i knäna och rumpan, har jag en mycket lätt vindoverall. Där andra kanske har en 350 grams flanellskjorta har jag en som inte ens väger 2 hg. Inte för att hålla nere energiförbrukningen utan därför att dessa plagg är skönare att ha på (och vindoverallen hamnar ofta i säcken). Skorna har kraftig sula, men låga skaft, därför att det är skönast - jag ska ju ha dem även på lägret och under den långa resan. Men det som verkligen påverkar hållningen och belastningen på knän, fötter, etc. är ju säcken. Och stavarna är ju också till för att skona kroppen och öka sökerheten. I yngre dar tillät de mig att gå mycket raskare utför. Så det jag behöver ett riktmärke för är säcken och idag har jag satt detta till 15 kg med tom vattenflaska. Det är bara den jag behöver vara uppmärksam på, kläderna skötger sig själva. Det är väl också så att detaljernas placering betyder en del för hur packningen verkar på kroppen, t ex är det bättre (och bekvämare!) att ha vattenflaskan framtill och kameran i ryggsäcksbältet, än att ha dem nedpackade.

Jaha. TS tycker det är för många trådar om lättpackning så därför måste han starta ännu en själv, låt vara med udden mot hela fenomenet. För ungefär tionde gången är anslaget att avhåna en karikatyr, dvs. argument mot företeelsen som sådan saknas. Vi får veta spännande saker om TS som att han gillar bacon och tydligen även behöver alkohol för att uthärda naturen. Och naturligtvis talas det om "viktshysteri"; som om det vore hysteriskt att tänka. Själv är jag gammalmodig nog att tycka att ett forum ska handla om att ge tips och utbyta erfarenheter, vilket ju faktiskt görs i lättviktstrådarna. När jag äter ute väljer jag ofta buffé, men jag ondgör mig inte över alla de produkter som jag hoppar över, bara det finns tilräckligt av det jag själv gillar. På samma sätt startar jag inte trådar om hur ointressant det är med toppbestigningar, huvudsaken är att jag t ex kan få tips om obekanta leder och områden (varvid jag förstås ofta får säga ifrån, nej, jag vill inte sova i stugor, nej, jag vill inte bestiga toppar). Nu tror jag att jag är rätt typisk bland dem som mera medvetet går in för att trimma packvikten. 1) Vi har ofta bestämda motiv - i mitt fall att minska det kroppsliga slitaget öka säkerheten på utsatta passager, göra packningen lätthanterlig på tågresor med många byten, och skapa överblick och ha allt lätt tillgängligt under etappen. Vidare förstås att vissa lätta lösningar är skönare; när jag väljer en skjorta som väger kanske hälften av friluftsskjortor i flanell så är det inte för att jag inte orkar bära tyngre utan därför att den är skönast att ha på och lättast att sköta. Att packa lätt är också att packa enkelt. 2) Vi ger blanka tusan i vad andra gör. Alltså har jag inget större behov att argumentera eller omvända någon; på min sajt berättar jag http://www.huthyfs.com/minpack.html bara om vad jag själv valt - vilka problem jag upplevt och hur jag löser dem. Och någon gång kan det finnas skäl att ge motråd till de råd som ofta ges till nybörjare: a) Man måste ha vadhöga kängor, man måste ha dubbla strumpor och man måste byta dem varannan timme, c) man får absolut inte ha saker fästa utanpå säcken fast det i vissa fall är bekvämare (i mitt fall madrass, ibland tält, vattenflaska, kamera, fullständigt dingelfritt) d) det är livsfarligt att bli blöt om fötterna (och jag som tvättar dem dagligen!). Men även det har jag tröttnat på. Annars förundras jag över den påstådda kopplingen mellan höga kängskaft och vriststöd. Jag som är 70 år och har dålig balans klarar mig med låga skor med styv sula. Eller över behovet av yxa, såg och kniv - på fjället? I mitt hemland är det förbjudet att ta kvistar och grenar från levande träd (som inte är precis vanliga på fjället!) och där jag vandrar mest, på kontinenten, är det oftast förbjudet att elda och alltid oetiskt.

Det är rätt länge sen jag gick över till halvhöga kängor (alltså över fotknölarna) i viktsklass ungefär 1,1 kg. På en tur i Schweiz 2011 gav kängorna upp efter 18 dagar, strax före Splügen. Där råkar finnas en sportaffär så jag gick dit för att kolla utbudet. Men av kängor fanns bara styva, tunga pjuck i viktsklass 1,5-1,6 kg så då fick jag anledning att prova låga skor. Det blev ett par Salomon, vikt c:a 9 hekto, på de båda sista etapperna. Jag märkte inga problem med dessa skor. Min uppfattning sedan dess är att eventuellt vriststöd sitter inte i skaften utan i sulan - den ska vara tillräckligt styv. Men jag har alltså programmerat bort behovet av stegjärn och har bestämt mig för att hålla packningens totala vikt under 15 kg, av många skäl (hopparknä, förbenat hälsenefäste, minskad rörlighet p g a hög ålder etc.). På min senaste tur, i Pyreneerna, råkade jag i slutet av augusti helt ovänt på ett brett snöfält på 2200 meters höjd och jag kände mig inte väl till mods på detta - det hade kanske behövts lite grövre mönster i sulan. Till obehaget bidrog också dimma, så jag retirerade och valde nästa dag en annan väg: http://www.huthyfs.com/pyr14gal/images/page4.html Jag kommer att fortsätta med låga skor, de få år jag har kvar i bergen.

Vore intressant med en jämförande studie. Jag har för mig att Laser Comp (som jag själv har) har precis samma tyg som Akto post 2002 (mitt eget Akto är från 2000, har hängt med i 341 nätter, vilket blir ungefär 10 svenska kronor per natt ...)

Du menar väl det sydnorska systemet. Alla föreningsstugor i Nordnorge (varmed jag menar allt nordligare än Trondheim) är, vad jag vet, ubetjent. Jag har vandrat en enda gång norr om Polcirkeln och funderade en del om det var möjligt att göra en lång tur utmed hela Nordlandsruta med proviantering, säg, varje vecka. Det såg inte så ljust ut. Min tur varade 14 dagar, i Saltfjellet, Arjeplogsfjällen och Sultijelmafjellene och min söck vägde 20 kg, varav 5 kg mat. Jag lyckades proviantera på Graddis Fjellstue (vilket jag räknat med) och Mavas stugby (en glad överraskning). Det här var år 1998. Idag, när jag lärt mig packa bättre, hade jag ledigt klarat att bära 10 kg mat till samma totalvikt, 20 kg (mycket större säck är svårt att få med på tåg). En gång till har jag provianterat under en fjälltur; det var en 13 dagar lång resa i Dovrefjell, Reinheimen och Tafjordfjella - då var det naturligt att passera Bjorli som hade camping och en ICA-butik (den heter säkert något annat idag) så det planerade jag för. Jag tror jag bar mat för 10 dagar och scken vägde vid start lite drygt 15 kg. Jag hoppades en gång göra en riktigt lång tur genom Skarvheimen, Jotuheimen och Breheimen och frågade om tips här på Fjellforum om proviantering; det enda jag fick var att jag kunde avbryta turen på ett visst ställe och lifta eller ta buss till någon by (landsby tror jag ni säger på norska) handla där och sen lifta eller åka buss tillbaka - något jag inte kan tänka mig att göra. Så inte heller i Sydnorge är det helt lätt. I efterhand kom jag på att jag kanske kunde ha kommit överens med Sognefjellshytta att skicka ett matpaket där. Jag vandrar förstås mest i Alperna och Pyreneerna (550 av mina 750 vandringsdagar) och där behöver man sällan ha mat för mer än en vecka i säcken. Min längsta tur (Pyreneerna 2005) tog 31 dagar, med 18 fria övernattningar - så mycket mat bär jag definitivt inte på en tur!