il Camoscio

Knäproblem kommer smygande. Det kan vara ide att förebygga dem. När jag gick utanför Alperna för första gången, det var i Jotunheimen 1994, såg jag faktiskt ingen utom mig som använde stavar. Ännu 97 (i Dovrefjell) kunde jag lätt skilja ut tyskarna från resten på att de ha destavar. Själv har jag den vanan med från kontinenten. Jag började med en efter akuta knäproblem (och tung var jag då rakt inte, kanske 66 kg eller så). Efter ett par år gick jag över till två på försök och fann att det var till stor hjälp utför. Det gick helt enkelt fortare. Det finns framförallt en omständighet som motiverar stavar och det är lös terräng. Det är åtskilliga branta och grusiga passövergångar som det lönar sig att kunna staka sig uppför och utnyttja armkraft, liksom man kan behöva parera mot glid när man går utför. Det är nog värre med det, och mer frekvent, på kontinenten än i norska fjällen. Jag går förstås tyngre packad än de flesta, upp till 17 kg vid starten - och det är ingenting mot mina landsmän som ofta tror att man behöver 30 kg för en tiodagarstur. Det är nu också självklart att man ska packa undan stavarna så fort man behöver använda händerna, som här: http://www.mai.liu.se/~vandring.html Barn ska inte bära så mycket att det blir aktuellt alls med stavar. Beträffande balanssinne så, ja, de flesta människor har mycket dåligt sådant. Vi litar mycket mer till våra ögon, vilket är lät att fastställa. Man står på ett ben tio sekunder eller så och sluter sedan ögonen. De flesta får problem *meddetsamma*. Den som vill träna rekommenderas att göra övningen med lätt böjt knä. il C.

Min första kontakt med höga höjder var också min högsta någonsin, Jungfraujoch i Berner Oberland, 3.400 meter. Man reser dit med tåg från Interlaken. Det enda besvär jag kände av höjden var att näsan rann på mig oavbrutet. Sen var det en vacker dag som gjorde solljuset en aning påtränganden. Allt fick mycket skarpa konturer. Sen dess har jag aldrig varit högre än Piz Boe i Dolomiterna (leden gick över denna topp, det var inte tal om någon egentlig bestigning). Sen dess har jag gått åtskilla mil på över 2.000 meters höjd vilka tagit mig över pass på 2.500-2.900 meter utan att jag överhuvudtaget reflekterat över höjdens inverkan. Tycker luften bara känns ren och lätt att andas. Om man nu känner av en bestigning på Galdhöpiggen så är det nog mest höjdskillanden, ansträngningen,det handlar om, kan det vara 1.400 m högre än Spiterstulen? Och så terrängen, snö, stenskravel eller vad det nu kan vara. Under 3.000 m ska annars vara helt problemfritt för friska människor om det inte handlar om rena sportprestationer. I det senare fallet torde tex skidtävlingar i alpbyar på 1.500-1.700 m (Davos, St Moritz, etc.) kräva en hel del förberedelser.

[,,,

Lustigt att fler läser min turrapport från Skarvheimen - som jag trodde alla kunde utantill - än min fråga om Tafjord utanför lederna. Alltnog, vad gör jag nu? Mina fyra senaste fjällturer (Finse-Gjendebu, Nysaetri-Gjendebu, Gjendesheim- Gjendesheim, Finse-Memurubu, totalt 41 dagar) har landat i Jotunheimen. Tafjordfjella, Dovre, Trollheimen (bara triangeln) och Rondane känner jag redan. Har även gjort en nordlig tur, Dunderland- Mavas (Sverige) -Storengdalen-Junkerdalen, 14 dagar. Så jag undrar vad som är kvar. Mest undrar jag om att jag kan göra något lönande söder om järnvägen, alltså på Hardangervidda, med tält. Jag frågar alltid norrmännen jag möter och alla säger "vi var där för 3 år sen (t ex) och nu har vi varit där". Det är allt. Är det så, att Vestvidda förbleknar i jämförelse med allt annat i Sydnorge? Och, isåfall, vad finns då kvar? il C.

Du behöver bara läsa mitt inlägg en bit upp för att få svar. jag är uppvuxen i Stockholm. F ö så har jag dessutom "invandrarbakgrund" eftersom min mor och mina syskon är från Finland (min far var det också, men han blev kvar).

Erfarenheten från andra forum, t ex utsidan.se har lärt mig att ignorera anonyma provokationer.

Hur mycket är "flera dagar"? Jag gör inte en norsk fjälltur idag om jag inte räknar med minst tio, il C

Jag är förstås själv en sådan där stadsbo och mitt intresse vaknade mycket sent. Min första fjällvandring gjorde jag 1994 och jag hann med att fylla 50 år på vägen. Då hade jag förstås vandrat en del i Alperna tidigare år. Och det intresset i sin tur uppstod genom en rätt märklig slump, med fem minuters marginal. Historien finns i slutet av http://www.mai.liu.se/~pehac/vandring.html "Hur det började". il C.

För mig som bara vandrar, och helst långt, är det löjligt att jämföra. Vad kan man göra mer än dagsutflykter och toppturer i Sunnmöresalpane? Sen ser ju jag inte Jotunheimen som något isolerat, även om min näst senaste tur var helt i det området. En verklig bonus är ju att det gränsar till sådana områden som Skarvheimen och Breheimen, båda rätt ensamma. Av alla områden i Sydnorge tror jag dock att Jotunheimen har flest möjligheter; alltid har jag hittat någon ny dal eller något nytt pass på mina fem besök. Genom Skarvheimen finns väl två alternativ (om man inte ger sig ut i de orörda delarna) och genom Breheimen knappt ens det. Skulle jag rangordna områdena i Sydnorge blev det väl: 1. Jotunheimen 2. Breheimen 3. Skarvheimen 4. Tafjordfjella 5. Dovrefjell 6. Trollheimen 7. Rondane il C.

Inte bara spanjorerna; överallt i Pyreneerna stöter man på de märkligaste rösningar och andra markeringar, leder som plötsligt svänger åt ett oväntat håll, eller lika oväntat tar slut. Samtidigt så är kartorna, även de franska, rena skämt. ett klassiskt område är Val Soulcem, en fransk kil mellan Spanien och Andorra. man hittar antagligen rätt utmed HRP om man kommer västerifrån, men österifrån ska man vara geni. Jag har talat med ytterst erfarna montaneros som utan vidare erkänner att de gått fullkomligt galet i den trakten. Två gånger har jag räddats av mitt tält, och senaste gången fick jag som bonus det kanske bästa läger jag någonsin haft i Sydeuropa.

Jag är ingen toppsamlare, men jag har vandrat i Aostadalen, utmed Alta Via 1, från Alagna till Rifugio Elisabetta; tio dagar. Det var åtminstone den sommaren, 1993, väldigt lite folk, utom i trakten av Courmayeur där man stöter på vandrarna på Mont Blanc-leden. Vädret var aningen grått, men aldrig dimmigt, vilket italienarna kallar "tempo brutto"; kräsna är de tydligen. Alta Via 1 är dock inte någon av de mest fantastiska leder jag gått, vilket bland annat beror på skidanläggningarna i Val Gressoney och Val d'Ayas, och att de flesta övernattningarna (jag hade inte tält den gången) är i dalen. Lockelsen är de höga passövergångarna, kanske 7-8 på över 2.700 meter, och de fantastiska utsikterna mot Monte Rosa, Cervino och Monte Bianco

Jag vet inte om jag som svensk bär ugglor till Aten om jag rapporterar från min senaste tur i Skarvheimen - min sjunde tur på lika många år i Sydnorge och den tidigaste, nästan helt i juli månad. Att valet föll på Skarvheimen, denna gång liksom 2000, kan bero på bekvämlighet. Tågförbindelserna mellan Sverige och Norge har blivit stadigt sämre. Ingen förbindelse för mig idag så snabbt upp på fjället som den till Finse. Jag tar tåget på eftermiddagen från Linköping, fyra på morgonen äter jag frukost i Finse och sen är det bara att gå! Inom ett dygn från avresan har jag fullbordat min första etapp. Jag satsade, som jag gjort de senaste åren, på tält. Jag räknade med tolv etapper, och det blev det. Jag hade elva dagsransoner mat, och blev tvungen att proviantera lite på Skogadalsböen. Säcken vägde ungefär 17 kg vid starten. Förra gången valde jag den mer direkta västliga rutten, direkt från Finse till Geitrygghytta över St Pål, och direkt norrut från Iungsdalshytta via Bjordalsbu. Vidare den rakaste vägen in i Jotunheimen över Hjelledöla, vilket kunde ha gått illa, eftersom älven tog mig. Åtminstone i två fall var omvägarna lönande. Etappen från Finse till Raggsteindalen hör till det rikaste den norska fjällvärlden har att erbjuda, med Kyrkjedöri som given höjdpunkt. Här är ett vadställe där älven drar rätt kraftigt i fötterna; normalt ska det vara en snöbrygga. Fortsättningen till Geitrygghytta är lugnare, grönare, nästan pastoral, men lika intrycksrik. Övergången till Jotunheimen gick denna gång i en stor släng som förde mig in i Hjelledalen österifrån, i kanonväder. Denna del gav mig mitt högsta läger, nästan 1500 meter, nära Koldedalsbreens södra utlöpare. Därifrån kunde jag konstatera att T-stigen utgjorde en onödig omväg; det fanns en mer direkt rutt upp från Tyin mot platån där jag tältade. Vanligtvis är det osäkerheten om vaden så får mig att avstå från omarkerade alternativ. Nedgången genom Hjelledalen mot Öytjörn var majestätisk; detta är kanske den vackraste dalen i hela Jotunheimen. Och nästan ingen hittar hit. Omvägarna efter Iungsdalshytta (med otroligt vackert läger en bit upp i dalen) förde mig däremot på ett par långa övergångar där dåligt väder förtog det mesta av utsikten. På den ena av dem tappade jag T-stigen helt, men kompass och tydliga landmärken, ett par sjöar, ledde mig snabbt på rätt spår. På den första av dessa etapper hamnade jag i det mest vidsträckta stenlandskap jag gått igenom (Langebotn tror jag det hette); jag gick säkert två kilometer utan att se annat än sten åt alla håll. Väl inne i Jotunheimen valde jag först en favorit i repris, ett tältläger i Fleskedalen, märkligt övergiven i all sin skönhet. Här undrade jag om jag borde gå vidare, utanför leden och högre, för att undvika den tråkigaste stigen i hela området, den mot Skogadalsböen. Men kartan sa mig att jag skulle komma att gå brant ned i något som hette "Storurdi", som lär vara precis vad namnet säger. Efter Skogadalsböen valde jag en tidigare oprövad variant mot Olavsbu, genom Skogadalen, och över ett högt pass rakt ned mot Raudalsvatnet. Detta är den vanligaste vägen, men jag har tidigare valt två omvägar. Det är ingen ringa mängd vatten man korsar högst upp i dalen! Läger vid Raudalsvatnet. Vidare mot Olavsbu, bild på http://www.mai.liu.se/~pehac, och över det knepigaste pass jag gått i hela Skandiavien, norrut. Här är T-stigen fel dragen, den borde ledas längre österut, ovanför de eviga snöfälten. T-stigen var snöfri, men glatt och brant, jag fick sätta mig och söka stöd med fötterna i en liten skreva en gång för att komma vidare. Tält i Gröndalen, inte lika vacker som på förra årets tur (Jotunheimen runt, 10 dagar), därför att vädret var gråare. Sista etappen mot Memurubu, över Memurutunga, valde jag återigen en annan variant än tidigare, i hopp att hitta läger någonstans utmed älven. Den var grå och hade inga aptitliga sidoflöden, så det blev tyvärr tält vid hytta, för 50 kroner, vill jag minnas. Båt ut, jag erkänner.! Buss till Otta, tåg till Lillehammer, där jag köpte sista biljetten på tåget hem från Oslo. Nu har mina fyra senaste norska turer slutat i Jotunheimen. Det blir nog något helt annat nästa sommar.

Ok, liten nyansmiss, där. Jag försvarar inte vajern, jag försöker bara förstå hur DNT resonerar. Jag har vandrat i åtta länder och mitt allmänna intryck är att man hela tiden ökar bekvämligheten i den bekväma änden, vilket kan ha fördelar - bekväma turister samlas på relativt få ställen (en del av publiken på Leirvassbu är fullkomligt osannolik) eller leder och vi övriga får ha resten för oss själva, t ex sådana pärlor som Fleskedalen, Langdalen och Hjelledalen. för att nu bara ta Jotunheimen. Jag tror alltså inte risken är så stor för obefogade ingrepp. DNT har ju rentav avmarkerat Leirungsdalen vilket kanske var rätt tänkt, men möjligen fick oönskade konsekvenser. Senast var det en engelsman som gick samma håll som jag och av misstag följde rösen som folk satt upp alldeles i onödan och fick vända, eftersom det var en strid bäck i vägen. Jag tror inte att de någonsin kommer att markera Morka Koldedalen. I Breheimen är det sådan stark koncentration kring Sota Seter och i någon mån Nördstedalsseter att man där kan gå lika ostörd som på viss håll i norr. I Skarvheimen går väg mellan Geitrygghytta och Steinbergsdalshytta (hm, hette den så?) och massor av turister låter sin lilla stugpackning fraktas med bil. Det stör mig inte, för jag ska inte dit. Inte heller störs jag av dem som kommer med båt till Iungsdalshytta för en kort spatsertur i trakten. Jag drar mig undan, en bit upp i dalen. Kanske det är denna bekväma turism som betalar de broar jag i alla händelser är beroende av!

Jag misstänker att Besseggen har så grundmurat turistiskt rykte att strömmen inte minskar för att man tar bort en vajer. faktum är att många viker en dag ENBART åt att ta båten Gjendesheim-Memurubu och sedan gå tillbaka. Man SKA helt enkelt ha gått den - vilket är ett av skälen att jag aldrig gjort det själv. Det är nog insikten om detta som lett DNT att säkra det här stället, för att slippa olyckor och utryckningar. (jag vet inte hur det är i Norge, men i Sverige är fjällräddningen i någon mening gratis). Om varje mer eller mindre riskabelt ställe föranledde åtgärd skulle det finnas sommarbro (dvs. åtminstone en spång) vid Kvitevatnets utlopp, en vajer på passet norrut från Olavsbu (minns inte namnet) och antingen bro över Hjelledöla vid T-stigen, eller klarare markerad omväg över Fremre Hjelledalen. Alla dessa ställen ligger dock vid sidan om de stora turiststråken., det är hela grejen. Den etapp som förde mig förbi det första stället såg jag inte en enda människa på hela dagen. I Jotunheimen, i augusti!!!

I den mörka november börjar jag alltid fundera på nästa sommar. De fem senaste har det blivit en juni-juli- tur i Sydeuropa (rentav två förra året) och en augustitur i Norge (i juli i år ...). När det gäller Norge har jag idag besökt alla viktiga sydnorska områden norr om Hardangervidda, några flera gånger (Skarvheimen 2, Jotunheimen 5) så jag vill pröva något nytt i redan kända trakter. Mina senaste turer har varit 10-12 dagar och jag undviker hyttter - det har blivit en stugnatt de senaste tre åren. Något jag funderat på är en tur som kombinerar Dovrefjell och Tafjordfjella; tanken är att förbinda områdena via Lesjaskog, för proviantering. Då uppstår frågan om bästa vägen in i Tafjordfjella från Romsdalen. Det finns ju ett stort orösat område öster om turistområdet och det borde gå att ta sig in från dalen mot exempelvis Torsbui i obanad terräng. Tafjordkartan antyder förresten en omarkerad led österifrån mot Torsbui. Jag har redan fått en del allmänna tips i telefon från folk på trakten, jag är mest nyfiken på om någon här har relativt färska erfarenheter av turer utanför lederna i Reinheimen. Det överhängande problemet är förstås att ta sig över vattnen. Turen skulle gå några dagar eller någon vecka in i augusti

jag tror jag är enig med Erik om att just den här vajern mest har symbolisk, inte praktisk, betydelse. Vi har gått långt nog i tillrättaläggning, härmed stopp. Till en sådan formulering kan jag ansluta mig! Och vi ska givetvis inte anlägga några vie ferrate, t ex. till topparna. Det är förskräckligt som det ser ut i Dolomiterna på vissa håll, det är inget att apa efter. Annars verkar det lite planlöst med både tillrättaläggning och motsatsen. Nyligen avmarkerades leden i Leirungsdalen, dock icke själva passövergången ned mot Svartdalen (där det förmodligen skulle vara mycket svårt att hitta väg ned i dåligt väder). När jag gick den för andra gången, 2002, märkte jag ett fenomen som är mycket utbrett i Pyreneerna, nämligen att folk börjar bygga egna rösen; i det här fallet en rösning som ledde till ett direkt olämpligt vad. Då verkar avmarkeringen bara motverka sitt syfte. Sen finns ju tillrättalägganden som verkar helt omotiverade; t ex iTafjordfjella har ÅST på ett ställe (en bit väst om Pyttbua) lagt ut rep över ett snöfält. Dessa är odugliga när man går utför, så det är bara att söka annan väg. Repen är alltså vad jag förstår onödiga (möjligen behövs de bättre tjänst i tidiga säsongen, jag gick i augusti 99). Osv. il C.

Jag värdesätter verkligen diskussionen om tillrättaläggning av turområdena i Sydnorge. När jag nu vet lite mer detaljer om den här vajern så tycker jag kanske inte riktigt att den är så stor sak, jämfört med annat, speciellt som det tydligen rörde sig ett rasutsatt ställe. (Trots fem besök i Jotunheimen (varav två turer enbart där) har jag för övrigt aldrig gått Besseggen, vet inte vad man ska där att göra. Ska man från Memurubu till Gjendsheim bör man inte bestjäla sig på den fantastiska övergången in mot Russvatnets västra ände.) När det gäller tillrättaläggning tycker jag kanske de största problemen är att DNT lagt vissa leder fel (eller borde avstått från att markera helt), t ex övergången norrut från Olavsbu (glömt namnet). Till det som stör mig mest i Jotunheimen hör dock parkeringsplatsen vid Lerivassbu (och anknytande anläggningsväg i Gravdalen) - man kunde lära av Nedalshytta i Sylarna där bilvägen inte är synlig från själva hytta. Man borde nog också rensa lite i miljön kring Gjendesheim. Jag skulle väl int e heller sörja om Sptierstulen lades ned och busstrafiken drogs in, eller åtminstone hållplatsen flyttades några kilometer bort. Av övriga områden, som klämts lite väl hårt av civilisationen, tycker jag dock att Dovrefjell har högsta prioritet. Vi kan börja med att stänga, eller spränga, vägen mot Snöheim

Här är några av mina starkaste minnen. Olavsbu-Torfinsbu augusti 94, en av två dagar med vackert väder; min femtioårsdag. Dovrefjell 97, den fantastiska sommaren, den oväntade variationen, och att det faktiskt gick, trots att min häl var så dålig att den senare måste opereras. Tafjord 99, den mycket speciella atmosfären kring Tjönnebu och den följande vanskliga passagen utmed Illstigvatnet, där jag fick klänga över en utskjutande sten för att komma vidare. Finse-Gjendebu 00, Hjelledalen, ett vad som kunde ha gått mycket illa - älven tog mig. Breheimen 01, den mäktiga övergången från Skridlaupbu till Slaeom, med fem timmar bara uppför genom alla tänkbara klimat- och vegetationszoner. Och inte en människa de två första dagarna. Jotunheimen 02, en tiodagars tälttur som började med ett pukslag, upp genom Leriungsdalen (där alla vandrare hade tält och var utlänningar!) och där jag under bästa möjliga förhållanden upplevde största möjliga ensamhet i ett av Norges mest överlupna områden. På etappen Slötabotn- Fleskedalen (som kan tävla med de vackraste i Italien), med den besvärliga passagen vid Kvitevatnet mötte jag inte en enda människa! Turen Finse-Memurubu 03, där jag denna gång rundade Hjelledalen, dvs. gick in iden österifrån och äntligen blev vän med den! Från mina många turer söderöver: När jag gick vilse i Val Soulcem i Pyreneerna 01 och tack var det fick det perfekta tältlägret. Cirque de la Solitude på Korsika 02, http://www.mai.liu.se/~pehac/vandring.html eller i somras i franska Alperna när jag fick se en varg på nära håll.