il Camoscio

NÅGON form av vägvisning är dock berättigad på detta pass, ty det är ohyggligt brant och det är inte precis lätt att hitta väg utför på nordsidan annat än genom trial and error vilket kan vara både tidsödande och farligt - men ser inte alla gånger så bra utför. Det väsentliga är emellertid att DNT:s markeringar knappast utpekar den optimala vägen. Jag kom (förra sommaren) till ett ställe där jag var helt ställd, fick hitta på själv, och efteråt insåg jag (vad jag redan anat) att det lämpligaste vägvalet (om man kommer söderifrån) är att hålla österut ovanför snöfälten. Detta framgår faktiskt också av Til Fots, som jag aldrig har med på resorna. Ett annat pass som kan diskuteras är Pyttskavlen i Tafjordfjella. Första gången jag gick över, 1999, gick jag från väst till öst. Det var rep över snöfälten och de glatta hällarna, på östsidan, men väldigt slaka för den som går utför. Jag sökte egen väg, jag TROR det vara söder om ÅST:s markeringar, och fick för det mesta fast mark under fötterna! Iår gick jag från motsatt håll och hade (oväntat nog) svårigheter att hitta den varianten. En del av repen var slaka, så jag rullade dem till öglor i handen, en del andra var så spända att jag inte kunde komma till rätta med den. Den egna varianten ledde till klättring i andra svårighetsgraden. Ett annat pass där man bara undrar över ÅST:s markeringar är när man går från Hulderkoppen mot Grönsjöen och Danskehytta. Även här blev det fritt vägval och klättring II, men jag gissar att vettigare markering hade visat på en mindre vansklig övergång. I Dovrefjell bjuder nedgången norrut mot Grövudalen på ett mycket brant snöfält och jag kan bara ruska på huvet åt KNT:s markeringar. Jag hittade relativt lätt en säkrare väg och väl nere såg jag var leden borde ha gått. Jag argumenterar inte för utförligare markeringar. På sådana här övergångar kan förhållandena vara väldigt olika tidigt och sent på sommaren med olika vägval till följd. Man borde kanske hellre inte ha några markeringar alls, utom ett par rösen på lämpliga stödpunkter (rösen skulle det ju bli ändå!) il C.

Det finns faktiskt en poäng med T-märkningen. I somras gick jag i Dovrefjell mot Eikesdalen på en led som enligt kartan var en omarkerad stig. Det var inte mycket till stig men det fanns rösen, men inga T:n. Speciellt i norra änden av dalen var det ett överflöd av rösen, det måste ha funnits tre varianter ut. Det är samma som händer i Pyreneerna i områden utan officiella rösningar, folk bygger eget och ingen vet egentligen syftet eller vart rösningarna leder (jag följde den som stämde med kartan). En skillnad är dock att norska Statskartet är mycket pålitligare än franska ledkartor, för att inte tala om spanska. il C.

Hm, Dörålseter-stugorna är väl privata? il C.

Även om jag undrat en del över varför Sverige är nästan ensamt om permanenta vintermarkeringar i Europa (dock finns såna på norska sidan av Sylarna också) skulle jag nog undvika Kungsleden mer av andra skäl, mycket folk som ska åt samma håll, ordentligt sliten terräng, osv. Jag har bara varit norr om Polcirkeln en gång, Saltfjellet/Sulis, och även om det var en mkt fin tur (14 dagar) så fick jag inte riktigt mersmak. De nordliga fjällen bjuder på fel utmaningar, vad och hemska broar, där jag istället önskar lite spännande övergångar. Det enda jag nån gång är riktigt nyfiken på i närheten av Abisko är Indre Troms; dock har jag hört att leden upp mot Lappjordhytta ska vara ordentligt svårforcerad. Men det lockar fortfarande lite grann, att vandra norr om hela Sverige.

Detta påminner mig om att jag faktiskt blivit magsjuk i Norge en gång. (glömde det, men vill helst glömma!) Omständigheterna var extrema. Jag försökte ett (f ö alldeles onödigt!) vad och blev tagen av älven. Hur långt jag drev vet jag inte, kanske 2-300 meter, jag hejdades av en grusbank. Under detta vådliga äventyr fick jag ofta huvet under vatten (jag drev på rygg) och vattnet smakade inte friskt. När jag äntligen stannat och rest mig kunde jag konstatera att det var en hel del vatten i kartfodralet och att det såg skitigt ut. Dagen efter blev jag sjuk och sjukan höll i sig tre dar. il C

Detta var ju den vägen jag tänkt mig på min senaste tur, från Dovre till Tafjord, via Lesjaskog och Nysaetri- men det blev över Bjorli och Asbjörnsdalen istället, på mycket lättfunnen och bekväm väg mot Torsbu. Men nyfiken är jag fortfarande. För att komma in i Skarvedalen måste man väl korsa Lora, någonstans mellan Engelskmansbue och Sveinbu eller vad de heter. Var? Problem, denna eller annan årstid? il C.

Ja, jag är ju så naiv (eller omvänt försiktig) att jag går efter vattnets utseende. 19002 kom jag ned i Visdalen via Lerivassbu och började leta efter läger. Allt vatten var grått och ingen ljusning var att se längre ned i dalen. Jag var nog nästan nere vid Spiterstulen och vänliga människor påpekade att man kan ju tältat på organiserad tältplats nära detta ställe. Nu vill jag inte tälta organiserat och jag vill inte ha med betjäningen på Spiterstulen att göra, så jag gick upp igen och hittade så småningom en klar sidobäck och perfekt läger inför nästa etapp mot Storådalen och Memurutunga. I Frankrike för en del år sen vandrade jag rätt tidigt på säsongen och det var ovanligt mycket snö. Vattnet var sprudlande klart och så kallt och friskt att det nästan gick åt huvet. Jag drack ur bäcken, som jag brukar och drabbades under några dagar av ovanigt tjänstvillig mage. På en stuga som jag passerade hävdade man kategoriskt att det var olämpligt att dricka vattnet, eftersom det var "trop mineralisee", dvs. även mycket klart vatten kunde vara så starkt mineraliserat att magen sattes i rörelse. Jag envisas med att tro att det berodde på de speciella omständigheterna det året och har fortsatt att dricka från bäcken överallt utom på Korsika, där man ändå måste bära upp till två liter vatten på en etapp. På 400 vandringsdagar har jag varit magjsuk 4, en gång helt säkert p g a kranvatten på en camping. I fjällen fortsätter jag att dricka allt som ser klart ut och har aldrig haft problem. En del hävdar att lite grums inte gör något, och i värsta fall kan man ju filtrera det, il C

Jag har vandrat i Norge sedan 1994. Skälet den gången, sent i augusti, var att jag ville vara bland berg en viss speciell dag men att det med tanke på jobbet var för långt att åka till Italien: http://www.mai.liu.se/~pehac/jotun.html Eftersom man i Alperna ofta har långa upp- och nedstigningar under trädgränsen, och en del väg, ville jag att den turen skulle vara tvärtom. Jag skulle ALDRIG ens korsa en väg. Nå, det gjorde jag förstås vid Gjendesheim, men vid Leivassbu lyckades jag visst hoppa jämotta över. Om någon tittar på mina bilder från min senaste tur i Alperna (21 dagar) och den i Norge (13 dagar) kommer han säkert att anmärka hur mycket häfttigare Alperna verkar, mer dramatiska utsikter, högre berg,, djupare grönska, starkare ljus och mera färgstark flora. T ex rhododendron, sprakande röd i stora mängder, gör en enorm skillnad. Men det är ju för att bilderna bara visar höjdpunkter. Till den totala bilden hör att det är en hel del transport och krockar med civilisationen söderut, vilket jag kompenserar genom att göra turerna extra långa. Därför söker jag något annat i fjällen. På min första tur i Dovre, 1997, fick jag förbereda mig moraliskt på kjerrevegen och den djupa nedstigningen i Jenstadjuvet mellan Vangshaugen och Loennechenbua; jag fick hela tiden intala mig att det antagligen skulle bli vackert igen efter Jenstad. Och så var det ju (och förresten är Jenstadjuvet en märklig plats med krockande älvar och mycket höga vattenfall). Men denna gång ville jag ha en bättre komposition, så har anspråken stegrats med åren. Dessutom ville jag ha alla nätter i tält. Under de 8 dagarna i Dovre gick jag på (otrafikerad) väg från Drivdalen upp på fjället. Sen såg jag ingen väg, bortsett från en liten snutt grusväg, förrän i Bjorli. Under trädgränsen var jag alldeles i början, alldeles i slutet och ett stycke genom Grövudalen. Ja, strax under, de sista dagarna också. Sådana proportioner skulle jag aldrig få i Italien. Det är fjällens egenvärde och som du har märkt av en del andra diskussioner finns många som är blinda för den kontinuerliga och långsamt skiftande naturupplevelsen; den är bara "kjedelig". Å andra sidan är orösat och obanat inget egenvärde för mig. Det kan ju vara hur tråkigt som helst! Jag hade en gång funderingar på den inre färdvägen i Padjelanta, mellan Varvekdalen och Padjelantaleden, men Grundstens beskrivning talar om manshöga videsnår. Är det något att ha? På årets tur började jag på avmarkerad led för att den var naturlig att börja med. Jag valde en omarkerad (men rösad) omväg till Bjorli, bättre start än Lesjaskog för nästa etapp, och samtidigt en omväg för att slippa anläggningsvägen. Från Bjorli till Torsbu var orösat enda möjligheten, men med alla dessa sjöar inget problem alls att orientera. Knappt att komnpassen behövdes. Civilisationen är man aldrig långt irån i Sydnorge. Det mest cifviliserade i Dovre var väl Aursjöhytta och Gammelsetra i Grövudalen. I Grövudalen fyllde jag på förrådet med lite bröd, smör och ost. Säterbruket har anor och hör till. Åldern? Jag tar ett år i sänder. Jag har i Alperna mött ynglingar på 65, 66 som vandrade långt och anspråksfullt av hjärtans lust, fast inte med tält som jag. il C.

Den varianten är kanske snabbast, trots att Urdadalen är stenig. Dock skulle jag inte gärna gå genom i den riktningen. Att komma från Urdadalen till Gröndalen är däremot att utsätta sinnena för ett bombardemang av intryck. Man kan inte gå nog långsamt! il C.

Tack för en härlig turbeskrivning! Sådana turer får mina sydnorska resor att verka som simpel spatsergång. Vad, vad är det? Allt som inte kan stengås har broar därnere! Funderar bara ltie på det där med vadebuksa. Vad har du för regnkläder? Mina Marmotta regnbyxor har tight resår i medjan och kan knäppas nedtill; i värsta fall tejpas och snöras. De få gånger jag verkligen vadat har de räckt. Sen förstår jag nog inte riktigt varför man skulle fördärva fötterna om man vadar i kängorna. il C.

Det alternativet funderade jag på inför min första tur i Dovre, 1997. Då skulle man väl korsa Eikesvatnet med båt, 22 meter över havet, vilket inte lockade mig. Men det är säkert MYCKET vackert där, och dramatiskt med en relativhöjd du inte finner någon annastans i Norge. Annars har jag funderat på hur det vore att gå in i Dovre från nordväst. Frånvaro av stigar är inget problem om du går högt, men då är det desto svårare med läger. Annars undrar jag om inte du skulle finna den andra turen lite tam, vad vet jag. Jag är dubbelt så gammal som du, just idag, faktiskt. Tänk att du i 30 år framåt kan göra minst lika anspråksfulla turer som jag gjorde senast! il C.

Jag kollade övernattningsstatisitiken på DNT:s hytter, i årboka (där dock inte ÅST:s, KNT:s eller TT:s hytter redovisas). Då skulle rangordningen bli, ungefär: 1) Jotunheimen 2) Rondane 3) Skarvheimen 4)Hardangervidda. Men då tror jag Skarvheimen innefattar Finsehytta, och jag är tämligen säker på att de flesta som övernattar där går på Hardangervidda. Slår man ihop siffrorna från Finse, Iungsdalen och Geiterygghytta och drar bort från totalen för Skarvheimen blir nästan inget kvar! Dvs. det är tämligen ödsligt kring Bjordalsbu, Sulebu,Slettningsbu, Kljåen och vad de nu heter. I siffran för Rondane (där Rondvassbu dominerar) ingår helt säkert övernattningarna på Grimsdalshytta. Tror det var i Fjell og Vidde jag läste det: 80 procent av övernattarna på betjente hytter är norrmän. Undras vad man kom fram till om man gjorde statistik på tältare? Rätt övertygad om att det är fler vardera av tyskar, holländare och danskar än norrmän. il C.

Ett motiv att använda stavarna vid stigning - utom det jag redan nämnt - är att man kan avlasta hälsenorna, sträcka dem mindre. För mig som har kalkutfällningar och exostoser på vänster häl är detta akut märkbart; för andra kan det vara väsentligt i förebyggande syfte. il C.

Det är några minuter, knappt 10, vill jag minnas, mellan Hjerkinn och Kongsvold. Hjerkinn ligger aningen högre än Kongsvold, men platsen är inte helt vacker så länge militären är kvar. Du får kolla tidtabellen noga för att se vilka tåg som verkligen stannar. Går du av vid Hjerkinn tror jag ändå det lönar sig att gå Kongevegen till Kongsvold och sen gå upp i fjället därifrån. il C.

Jag har gått flertalet sträckor som kan komma ifråga här. Skulle själv gå Spiterstulen-Leirvassbu- förbi Langvatnet och genom Gröndalen till Gjendebu och sedan vidare mot Eidsbugarden via Höystakkadalen. Med tält, förstås, minst två dagar. Lugnt och lätt, många fina utsikter; det enda tråkiga är väl någon kilometer i skog, utmed Bygdin, på slutet. Alternativet där är den stig som är angiven som omarkerad på kartan, antagligen den platå som Erik syftar på. Om varianten över Olavsbu innefattar Rauddalsbandet så skulle jag titta efter i Til Fots vad som där sägs om alternativ utanför själva leden, ty åtminstone söderifrån är den övergången inte helt lätt. il C.

...

Ålder har nog inte så mycket med saken att göra. Man fastnar för något och utvecklar det på olika sätt. Jag kom in på vandring av en händelse via några dagsutflykter i Schweiz. Detta utvecklades till stugvandringar, sen kom fjällen och Pyreneerna, och därmed mer och mer tält. Senastt också, åtskilliga etapper utanför lederna. Ju äldre jag blir (60 nästa vecka), desto högre bli anspråken, än så länge. GR20 på Korsika, 2002, var det mest tekniska jag gått, men också det mest reglerade. Så föddes iden att använda tältet mycket mer, även i Alperna. 02 och 03 gjorde jag turer med flertalet nätter i tält och nästan helt utan planering. Det var iden som höll ihop dessa vandringar, och det erkänns, lite mer än diverse naturupplevelser handlar det om. Att ställa och lösa ett problem, *genomföra* något, en resa med startpunkt, syfte och mål. Så höjs som sagt anspråken efterhand och som mest ahr det blivit efter 99, när jag drabbades av diskbråck i Tafjordfjella. Kanske jag OCKSÅ bevisar något, att gubben hänger med? Inte det primära, men nog känns det bra att efteråt konstatera, det funkar, kroppen håller och iden fungerade. Den driften är varken mer eller mindre värd än Kims strävan att ta alla 2000-topparn i Norge, 180 stycken eller vad de är. Nu får han hitta på ett nytt koncept, och det är en utmaning. Jag, som icke känner den ringaste lockelse upp på toppar har all förståelse. Vi behöver inte slå ihjäl varandra med våra lidelser och förströelser. VI är ju inte på något vis i vägen för varandra, tvärtom. il C.

Jag tror det är ännu mer folk på Hardangervidda än i Jotunheimen, och hyttene i Rondane (inklusive Grimsdalshytta som egentligen ligger i Dovrefjell) är tämligen fulla i augusti. Mitt intryck är att det finns en del folk i alla fjällområden men att de ofta gör väldigt begränsade turer, kraftigt bundna till de betjente hyttene. I Breheimen är det en tur som innefattar Sota Seter, Nördstedalseter, Sprongdalen och Arentzbu, ungefär. Men jag tror att jag gick fyra hela dagar där (av sex och en halv) utan att möta någon. I Trollheimen är det triangeln. I Dovre är det en sväng som innefattar Åmotsdalshytta och Reinheim. 1997 övernattade jag på Vangshaugen och där fanns gäster som bara gjorde dagsutflykter; de kan knappt ha hunnit upp på fjället innan det var dags att passa middagen. Och i Jotunheimen kan man hitta hur ensamma varianter som helst; I Leirungsdalen går nästan bara utlänningar med tält, I Hjelledalen och Fleskedalen, de kanske båda vackraste, har jag gått utan att möta någon alls. Eller pröva att gå från Memurubu med hela karavanen som ska över Besseggen, men styr ned mot Russvatnet vid passet. Den plötsliga ensamheten (och skönheten) drabbar som ett pukslag. I Tafjordfjella är det inte så få människor i slutet av juli och början av augusti, och deras turer bestäms av de båda betjente hyttene, samt Veltdalen och stigen utmed Torsvatnet, erkänt vacker. Jag behöver knappast säga att jag var helt ensam på min etapp senast mellan Reindalsjöen och Djupvatnet (som jag nog borde ha länkat över, orösat, mot Hamseviki). Även mellan Bjorli och Torsbu förstås (orösat), en lördag-söndag. I Skarvheimen är det en hel drös med folk som bl a går mellan Geitrygghytta och Steinbergdalshytta och vidare mot Aurlandsdalen; på den första sträckan låter många av dem sina ryggsäckar fraktas med bil! Det är också många som kommer med båt till Iungsdalshytta och gör en dagstur i omgivningen. Var glad för det! Jag antar att dessa försiktiga turister är de som ger oss stigar och, framförallt, broar. Nordnorge ska vi bara itne tala om. När jag övernattade på Calalveshytta i Sulitjelmafjellene, 1998, kring den 20 juli, var jag första sommargäst på den stugan! Skarvheimen är verkligen fint. Har själv gjort två rurer från Finse till Jotunheimen, 2000och 2003, och har en del kvar, trots det, både längst i öst, där du gick, och i de icke tillrättalagda delarna. Den västra leden är den som ger mest vildren. il C.

Egentligen vid sidan av ämnet, men onekligen finns det tillfällen när stavarna är mest av ondo eller i vägen. Senast i Tafjord var det ett par övergångar där jag måste hjälpa till med händer och ta mycket höga kliv eller häva mig med ett knä i en skreva - detta eftersom den ordinarie leden var alldeles för glatt. Då är det bara att lägga ifrån sig stavarna ett stycke framför sig. Blockterräng kan vara ett gränsfall. Det kan vara bra med stöd som underlättar att sätta fötterna rätt, men emellanåt är det för de flesta betydligt bättre att ta tag i uppskjutande stenar, eftersom stavarna kan halka av. (Möjligen hör jag själv inte till "de flesta" eftersom man kan snedbelasta ryggen kraftigt vid sådana manövrer. Min är dålig). En del föreställer sig att man skämmer bort sig med stavar, och fördärvar sitt balanssinne, om man inte stoppar undan dem utom vid kritiska passager. Då blir det ett evigt skruvande och på säcken är det ett halvt kilo extra. Från min erfarenhet är det tydligt att man sätter i stavarna ordentligt bara när det behövs, annars hänger de mest löst i sidan. Nu till huvudfrågan. Det har gått åt ett antal stavar genom åren och det är väl två märken som visat sig höra till de pålitligare, Leki Makalu och Komperdell. Jag använder alltid tredelade, mest därför att de är lätta att ha med sig på resor. Priserna har jag inte aktuella och jag köper nästan alltid sådan utrustning som stavar, skor, stegjärn på kontinenten. Maxlängd 135 brukar vara lagom för mig - jag är 177 cm lång. Att fundera på, trugor, för vandring över snöfält, helst sådana som är lätta att skruva av och på (så är det med Leki). På min senaste alptur hade jag ett olyckstillbud (och kort därpå en riktig olycka) varvid den ena staven sjönk till hälften i snön och knäcktes när jag halkade till. Ett annat tips är att köpa reservspetsar samtidigt med paret. Även om spetsarna är av mycket hård metall så kan hylsorna de sitter i slitas ned (t ex i grov terräng) så att spetsarna helt enkelt faller ur. När man märker att hylsorna ser slitna ut kan det vara dags att byta. Detta går inte att göra på fältet förstås, man måste hålla stavarna doppade i hett vatten en bra stund innan man får av de gamla spetsarna. il C.

Gran Paradiso är det sista större område jag har kvar i Italien. Därutöver är det väl några mindre områden i Sydtyrolen samt sydkarniska alperna (där man kan gå tre dagar utan att se vatten) som jag int ekänner till. Men Östalperna har jag skippat sedan 1994. Min senaste alptur (21 dagar) slutade i Ceresole Reale, precis söder om nationalparken. För oss vandrare är det kritiskt med snöläget, eftersom flera av övergångarna är MYCKET höga, över 3000 meter. Så detta år var inte idealiskt för den typen av tur. Havsalperna hör till favoriterna, det är väl fem besök hittills. Mitt senaste kom 2002, direkt efter Korsikas genomreglerade GR20. Ville pröva frihet och improvisation med tält. GIck över flera av passen som du nämner. Korsar man gränsen ser man tydligt skillnaden mellan kulturerna i Frankrike och Italien. I Frankrike är det gott om vandrare som går från stuga till stuga med en Topoguide i näven. I Italien träffar man mest på tyskar och holländare som går GTA. Italienarna klättrar. Soria-stugan, som du nämner, ligger vid en ganska slak väg från parkeringsplats och har MASSOR med dagsturister i helgerna. Klockan 15 är de som bortblåsta. Söder om den stugan är f ö den franska sidan överlägsen den italienska.

Är du beroende av tåget är det väl en rundtur utgående från Kongsvoll som gäller (obs. att du måste tala om i förväg att du ska av och stå tydligt och signalera när du ska på). Från Kongsvoll är det väl femton minuter innan du är uppe på fjället. Du kunde gå Kongsvoll-Reinheim-Leirsjötelet- ner mot Lersjöen- upp mot och längs Langvatnet fram till passövergången mot Snöheim (dramatiskt vackert på bägge sidor)- Reinheim och ut igen. Det behövs minst en natt i tält, förstås. Nu går du också i myskoxens revir och med hund får du hålla rejält avstånd. Moskusen går ofta ända ut på stigarna och då är det du som ska ta en mycket vid omväg. Vad jag hört är de förresten rätt mycket ute på vandring, ända bort till Lersjöen; tror de börjar bli för många. Sjukdomar har grasserat och det har talats om avskjutning. Apropå avskjutning så har jag för mig att renjakten börjar kring den 20 augusti.

Det slår förstås även mig att den överväldigande majoriteten av turrapporterna handlar om toppar och helgturer. Vad jag enkelt kan säga ät att min stil uppenbarligen är den som ger *mig* mest glädje; dels själva vandrandet: det är NATUREN som lockar, vatten, grönska och blomster, mot alla odds (just iår, efter den kalla juni var det ovanligt mycket blommor i slutet av juli), dels varaktigheten, känslan av att göra en resa genom fjällen och knyta ihop olika områden. Djur är en bonus; i Alperna murmeldjur, en och annan stenget (camoscio), stenbockar och, ett lyckligt ögonblick, varg, tvärsöver älven. I Norge genast mindre, men en järv på rätt nära håll i Dovre var en uppenbarelse. Drömmen är att sikta lo (gaupe). Detta blir väl också naturlligt för mig som reser långt till alla mina vandringar - och dessa tenderar att bli allt längre ju långre bort jag far. TIll Alperna har jag 30-35 timmar, mina senaste turer var 18 resp. 21 dagar. Till Norge, ja ex.vis till Finse är det väl 13 timmar, till Oppdal 15; till Jotunhiemen, kanske 9 timmar till Otta, övernattning och sen tidig morgonbuss till Gjendesheim. Inte lägger man upp en tredagarstur då. Jotun 02: 10 dagar, Skarv+Jotun 03: 12 dagar, Dovre+Tafjord 04: 13 dagar. Så värst *imponerande* hoppas jag inte det är. Vid min höga ålder (snart 60) har jag mina krämpor, ryggbesvär, knän någon gång, senfästet i vänster häl, vilket gör att jag packar lätt för att inte skada mig. Är turen längre än tio dagar provianterar jag (i Sydeuropa begränsar jag provianten till 8 dagar, jag bär så mycket kartor, samt stegjärn). Att passera Bjorli senast var lyx, där finns ju restaurang! Alltså, återigen, ni norrmän får nästan automatiskt ett annat föhållande till fjällen eftersom de är så nära. Hur många vandrare mötte jag på 8 dagar i Dovre? Två holländare andra dagen, fem norrmän nära Åmotsdalshytta (alla på korta turer). Men också en bonde som letade efter en kalv, en man som bodde i en steinbu nära Lesjöen en vecka för att fiska, (det hängde en kasse med säkert 15 ölburkar på dörren), far och son på fisketur vid Skageosen, även de med hytte på fjället. Då kanske det bara är topparna som blir kvar för dem som söker utmaningar. il C.

Du kan antagligen läsa kartan lika bra som jag; en bestigning söderifrån verkar inte omöjlig av höjdlinjerna att döma. I ditt ställe skulle jag ringa Kaldhusseter och fråga; enda chansen att gå ned i närheten av den stugan måste vara om det finns en stig, ty egen väg genom skog, 4-500 höjdmeter, kan vara vanskligt och rentav plågsamt att finna. Kanske ännu bättre vore att ringa stugvärden på Reindalsseter, han verkar allmänt bevandrad i området, och hjälpsam. il C.

Civilisationen blev i detta fall Bjorli, som har en ICA-butik (svensk matimperialism?). Fann Maggi potetmos med gräslök och mjölk, helt OK. Sopporna har överlag långa koktider, jag vill inte ha längre än fem minuter för att hushålla med bränslet. TORO tomatsoppa fungerade bra. Inga snabba spaghetti, men kinesnudlar blev räddningen. I övrigt choklad, russin. Mjölkpulver fanns inte så muesli meningslöst, det fick bli Gjende havrekex till morgonmål. Detta rörde sig om endast två dagar, i övrigt räckte min medförda proviant på denna 13-dagars-tur.

Vad är förstås något att undvika. Jag hade en (f ö fånigt onödig) olycka i Jotunheimen år 2000 och efter den vet jag rätt bra mina begränsningar; men faktum är att om det drar i fötterna, eller stavarna bara far åt sidan när jag stopppar ned dem, så letar jag länge efter säkrare ställen, helst stengång. Då ska man ha klart för sig att om det är strid ström och större avstånd mellan stenar kan man råka illa ut just när man stoppar den ena foten i vattnet. Jag har ALDRIG bytt skor vid vad - jag har f ö sen ett par år tillbaka inga andra skor med än kängorna. Mina skor (ej läder) blir då inte blötare av ett vad än av att gå i vide någon timme i regn. Om vattnet går över kängskaften längre sträckor tar jag på regnbyxor, med knäppning nedtill. Man kan kan knyta till dem extra, med lädersnöre eller så, men ofta räcker lufttrycket inne i byxorna till att hålla vattnet utanför. il C.