il Camoscio

Men NU vet du! Beställningsnumret är 2611 il C

Jag köpte min i Lillehammer. Den är i ungefär samma utförande som Tafjord-kartan, så det är väl samma förlag. il C.

Det är förstås subjektivt. Jag undviker skogen i *alla* fjälltrakter och likaså topparna. Det är fjällnatur jag vill ha, vegetationen, bäckarna, osv. Helst också en och annan hög övergång. Man kan väl säga att vandring är när den fysiska ansträngningen och de nära utsikterna samspelar med varandra. Jag vet mycket väl att väldigt många på detta forum är helt okänsliga för dessa naturvärden, likaväl som jag inte känner något speciellt för toppar. Men det finns väl ingen anleding att tro att toppar och skog skulle vara intressantare i just Trollheimen, eller att hedar och dalar och pass skulle vara mindre intressanta än annorstädes? Sträcknan Gjevilsvasshytta -Jöldalshytta är inte så spännande, men mer eller mindre tråkiga passager finns ju i nästan alla områden.

För en tur på tio dagar brukar jag bära högst 16 kg. Och jag går aldrig över toppar. il C.

Ja, se, det blir ett pussel. Med tanke på hur mycket jag grubblade över två dagar i Reinheimen senast, är det inget jag gör på en kafferast. Bara tacksam för alla tänkbara tips på etapper utanför lederna. il C.

Tack, precis vad jag är ute efter. Ser ut som man kunde runda Höa på östsidan och på så vis undvika vägen utmed Tovatnet. il C.

Det är LÅGT. Jag vill undvika skog så mycket som möjligt. Speciellt om man lämnar lederna kan skog vara inte bara mörkt och trist utan även svårforcerat. Men jag ska erkänna att den gelsa furuskogen kring Trollheimshytta har en viss charm. il C.

Såhär på höstkanten brukar jag fundera på nästa års tur. Trollheimen är det enda viktiga sydnorska område norr om Finse, som jag inte utforskat . Det blev, p g a dåligt väder, bara triangeln, när jag prövade på 1998. Nu finns ju faktiskt turkart i skala 1:50 000 också, med tryck på båda sidorna så jag har kunnat pricka in alla de här platserna. De icke T-märkta stigarna är dock lite svåra att uppptäcka på kartan. Det ser faktiskt ut som om man skulle kunna göra en tur på 9 dagar eller så, till stor del utanför lederna. Som vanligt är det ibland vanskligt att avgöra om terrängen är för brant och om bäckarna/älvarna går att korsa. Hur högt/lågt ligger Kårvatn - kan det undvikas om man kombinerar de östra delarna med Innerdalen? Förresten, området SO om Oppdal, hur är det? il C

PS, apropå 50+: Jag fyllde 50 år på min första tur i Norge. jag är idag 60. il C

Jag har gjort en subjektiv översikt på http://www.mai.liu.se/~pehac/huthyfs/nortrek.html Vore skoj med synpunkter. il C

Det finns givetvis ingen som helst täckning för det påståendet.; men det är ju lättare att argumentera mot sin egen vrångbild än att lyssna på andra, när man uppenbart saknar den förmågan. Det handlar väl också om det vanliga tankefelet att tro att den logiska motsatsen till en extrem ståndpunkt är den andra extremen. il C.

Jag uttalade mig inte om skillnaden i mentalitet; jag bestred bara att just vintermarkeringarna var ett uttryck för den saken. Raststugorna och hjälptelefonerna är en annan sak. Man ska nog fråga någon annan än mig varför vi har ledkryssen, men delvis kan det ha att göra med att vintersäsongen är mycket längre och att lederna genomsnittligt ligger längre från civilisationen. Själv går jag i ide på vintern, dvs. jag arbetar så mycket jag kan, och tar sedan så långa sommarferier det nånsin går. Så jag skulle inte sörja om vintermarkeringarna försvann; de är OHYGGLIGT fula. Den vid Naturkompaniet på Sveavägen i Stockholm kan få vara kvar ... (sen går jag inte så gärna i Sverige, jag varit mer i Andorra än i Lappland, som sagt) Vilket säkerhetstänkande som präglar cyklingen i Sverige vore kul att få veta, men inte i detta forum. Folks beteende speglar knappast någon tankeverksamhet alls. Spänger. Det är säkerligen för mycket av detta, det är fult och de är hala att gå på i regn. Jag har minnen av detta från Jämtland där marken ofta är otroligt sumpig. I Norge finns sådant nästan bara i Rago. Dock vet jag att spångning i första hand är tänkt som naturskydd, inte som hjälp för vandraren. Minns från sommaren 1988 när jag gick mellan Storengdalen och Junkerdalen; sista biten i björkskog; vid varje glänta vidgade sig den geggiga och uppgångna stigen i gigantiska gyttjepölar, som naturligtvis blir fler och större när folk tar omvägar. il C.

Permanenta vinterleder finns på betydligt fler ställen, t ex finns vintervarianter av de flesta stugetapperna i Sylarna (även på norsk sida); jag har gått Mavasleden, där det fanns en vinterled ett stycke vid sidan. (Mavasleden är förresten tämigen ensam.) Allt framgår av Fjällkartan. Man kan inte säga att dessa markeringar speglar någon särskild svensk mentalitet; det som skiljer Sverige från Norge och f ö en del kontinentala länder är ju endast att markeringarna är *permanenta*. Däremot kunde man ju peka på raststugorna med telefon, ofta halvvägs mellan stugorna. Västra *och* "inre" Padjelata (färdvägen förbi Råvvejaure) hör helt visst till den ensammaste i Sverige. Man kan vadnra mycket ensam i Vindelfjällen, också, utanför stugleden, som ändå verkar gå rätt mycket i skogen. Kan kombineras med Ranafjellene (kanske sagt detta förut) il C.

Frågan, bland många andra, är om sådana tillrättalägganden ändå kan skänka den verkliga upplevelsen som ofta inte är målet, utan vägen dit. Det kan vara skillnaden mellan naturupplevelse och vykort. Min första kontakt med ALperna var, av en slump, Jungfraubahn, och jag insåg hur instängt och passivt det var, det var utanför tågfönstret allting fanns, även om jag idag aldrig skulle vilja trängas mewd så mycket folk. Nu är jag totalt ointresserad av toppar, men exemplet Alperna handlar om mycket mer. Jag har vandrat mycket mer i Alperna än i fjällen och kunnat konstatera att rätt stora ingrepp görs att göra det lättast tillgängliga tillgängligt, vilket slår stora hål i helheten. Folk som tar bilen från Misurinasjön till Tre Cime - därför att vägavgiften är billigare än parkeringen, gör ändå inte mycket mer än att prata och äta mat och ser oftast ingenting. Det finns alltså platser man absolut inte ska besöka om man vill uppleva den flotta, färgstarka naturen i Alperna. Bland det värsta på senare år var Porte du Soleil på gränsen mellan Frankrike och Schweiz där stolliftarna går sommartid så att folk kan åka upp med mountainbikes och störta utför på stigarna till vandrarnas förskräckelse. Hela iden att behöva kliva åt sidan förtar hela nöjet. Detta exempel är från Västalperna, annars är det Öst som är värst. Själv har jag sedan 1994 inte gjort en enda tur i Östalperna. Det har blivit Pyreneerna, Norge och Sydalperna; med tiden har jag också övat upp förmågan att hitta mål och övergångar vid sidan om standardlederna, med tältets hjälp. 11 fria nätter (på 18 dagar) blev det 2003, 13 (på 21 dagar) 2004. Lyckligtvis handlar det om trakter som inte är attraktiva eller praktiska att bygga ut. Ändå känns Norgeturerna som sommarens höjdpunkt, onekligen inte lika färgstark natur som Alpernas ängar, men med mycket bättre sammanhang och mindre kontakt med civilisationen. il C.

Gjende med sjokolade är det som gäller på morgnarna när mina muesli tar slut. Läckra och knapriga. Men senast fick jag också tagi i Wasas mueslikakor, som inte finns i Sverige! Och sådant är det som gäller söderut också. il C

Man talar om det statliga ledsystemet. Men jag undrar om inte broarna sköts av länsstyrelsen i, ex.vis Norrbottens län. I Norge är det väl ofta föreningarnas brukommitteer, men jag vill minnas att en del av broarna i Sulitjelma, t ex, underhålls av Statskog. Lätt och tungt är säkert delvis en generationsfråga. STF:s årsbok hade en lite berättelse om kulturkrocken mellan lätt löpande ungdomar i joggingskor och äldre mer "traditionella" vandrar. UL-flugan kommer från USA och har väl anammats och spritts av t ex deltagare i fjällöptävlingar. En del tror att de ser mer om de gör långa etapper. Själv tycker jag på många ställen att jag inte kan gå tillräckligt långsamt. il C BeginPS: Själv hamnar jag vid sidan om alla kategorier. Jag bär 16 kg för en 10-dagarstur, en UL-packare mycket mindre och "traditionella" vandrare betydligt mer. Jag har egentligen inga rötter alls i svensk fjällkultur eftersom jag började söderut. Min första vandring utanför Alperna var (en stugvandring) i Jotunheimen 1994. Jag har ALDRIG gjort en rent svensk tur och jag har gått FEM dagar i Lappland, vilket är mindre än i Andorra. Jag brukar berätta att jag har vandrat i 8 länder, det åttonde var Sverige. EndPS

Ett gott motiv till tydlig markering av ledernas början vid hyttene är att det sannolikt minskar slitaget på de punkter som flest vandrare passerar. il C.

Jag tror det stod en notis i Fjell og Vidde om hur mycket spillemidler DNT erhållit. En droppe, jämfört med idrotten. När jag var i Saltfjellet 1998 hälsade jag på min kontakt i Bodö. Jag undrade lite över finaniseringen av BOT:s (och RT:s och SOT:s) ubetjente hytter, som har så få besökare - jag betalade 80 kroner natten, vill jag minnas. Och svaret var: tippemidler. Exakt hur stor andel vet jag dock inte. il C

Få se nu om jag hänger med. Svenskarna går med tält därför att stugor är dyra och så gör de det av bara farten i Norge? Nja, jag tror det mera är en fråga om kultur. Svenskarna har längre till sina fjäll, det är något större och märkvärdigare för dem . Man tar inte bilen en helg för att ta en topp och man går knappast några korta trianglar som i Breheimen, Trollheimen och Skarvheimen. Så är det också mycket vanligare att gå helt utanför lederna, speciellt som en del av dem är överbefolkade, ta Kungsleden mellan Abisko och Kebnekajse. Min första tur i Norge var en stugtur. Jag flydde utomlands för att fylla femtio år ifred och ville ha det lugnt och bekvämt. Senare har det blivit mer och mer tält, bland annat för att kunna välja etapper och etappmål friare. Det är påtagligt många hytter i Norge som ligger lågt, eller vid väg, t ex. Jotunheimen med tält är NÅGOT HELT ANNAT än Jotunheimen mellan stugor. Jag ser inte en människa under drygt halva etappen! Senast, i Dovre och Reinheimen, gick jag en del utanför lederna. Närd et gällde Reinheimen fick jag tips av folk som bor i Bjorli. Men det slog mig att de, jsut därför att det var nära, aldrig tältat i Reinheimen. Jag förstod det därför att en del av varianterna var så höga att jag undrade om det fanns tältmark överhuvudtaget. Kultur, som sagt, låt vara att min egen kultur inte är formad i Sverige utan mer i Pyreneerna. Hytter i Norge finansieras till icke ringa del av tippemidler. Det är nog en viktig förklaring till prisskillnaden. il C

Hm, gå ända ned till havet? Låter obehagligt. Jag är inte så säker på att jag vet vad vildmarkskänsla är och om det egentligen är vad jag är ute efter. Ensamhet, avskildhet, kanske. Vilt är väl egentligen ingenting i fjällvärlden, där det finns boskap praktiskt taget överallt, leder, hytter, och, även i orösade trakter, t ex jakt- och fiskestugor, samevisten, guvetallt. En del räknar vildheten i avståndet till väg, men det viktiga för känslan är väl hur det är där man är, inte vad som finns två, fem eller femton mil bort? Sarek är idag så populärt att man lär möta människor dagligen där. Det hänger också ihop med områdets topografi, djupa dalar som samlar vandrarna på rätt bestämda stråk. Den ensammaste LED man kan gå i Sverige är nog Mavasleden. Men riktigt ensligt är det väster om densamma, närmre gränsen. Så finns det ju stora orösade områden som "Inre" och västra Padjelanta, som sagt. Grundstens böcker skiljer mellan leder och färdvägar - de senare är turförslag som han rekognoscerat och som saknar leder och turiststugor. Den som vill gå i svenska Vindelfjällen ska läsa Grundsten ty den markerade rutten har väl mycket skog. Också ett projekt jag funderat på: Vindefljällen + Ranafjellene. Med Lappland menar jag Lappland, närmre bestämt Norrbottens län, Arjeplogsfjällen och Sulitelmatrakten. Från Nordland har jag nio dagar på samma tur. På totalt 14 dagar var det väl inga möten kanske fem av dem, men ingenstans kunde man tala om vildmarkskänsla. Narvikfjellene, Indre Troms och Börgefjell har kanske mer av den varan. Därför läser jag begärligt turrapporter som denna. Nu när jag gjort alla viktiga sydnorska områden http://www.mai.liu.se/~pehac/nortrek.html och tillochmed bisserat några, kanske det är norrut jag ska nästa augusti. Berätta gärna mer! När det gäller Sydnorge överväger ofta den alpina känslan och det är ju inte alls alltid samma sak som vildhet. Lockelsen för mig är att det är nära, tältvänligt, myggfritt, inte alltför kallt och sällan några vad, i gengäld stora höjdskillnader och passövergångar. Avskildhet hittar man genom att leta efter den; t ex i Skarvheimen, Reinheimen, Dovre och kanske främst Breheimen. il C.

DETTA FÅR INTE SKE!!!! il C

Det ska vara något extra. Man kan gå dagar utan att se en människa. Göran Fagerströms bok Fjällsmultron har några bidrag om denna tur; man kan bl a få en uppfattning om bästa val av vadställen. Utemagasinet, en svensk månadstidning, haed en berättelse om samma område för något år sedan, mycket välskriven. När det gäller Padjelanta är jag lite nyfiken på det jag kallar för "inre Padjelanta", ett helt orösat område mellan leden förbi Sulitelma i väst och Tarradalen i öst. Claes Grundstens bok om Padjelanta/Sulitelma har beskrivningar. Det är nog misnt lika vilt som västra Padjelanta. Är det inte fånigt. jag har över 90 vandringsdagar i Norge, men 12 i Sverige, och bara fem i Lappland. il C.

Undras om man alla gånger tänker på att förhållandena skiftar med snöläge och vattenstånd. I Jotunheimen finns ett T-märkt vadested över Hjelledöla som faktiskt är livsfarligt vid högt vattenstånd. Detta framgår dock av Til Fots, varvid man kan undra varför inte omvägen över Fremre Hjelledalen fått företräde vid markerandet. (Ett riktigt komiskt exempel (dock inte i fjällen) såg jag i somras på den italienska GTA där leden på ett ställe går på botten av en mindre sjö. Året innan var mycket torrt så det kanske var då de markerade. Men sjön finns på kartan!)

Ja, se DET alternativet har jag aldrig ens funderat över. Jag har kängor och dem använder jag hela tiden, på stigen, vid vadning och på lägret.. Och, ja, även på resan till och från Norge, Frankrike, Italien eller vad det kan handla om. il C.

Och I Leriungsdalen har en del börjat bygga egna rösen; jag minns en engelsman som gick fel (han borde nog ha tittat på kartan) och måste vä'nda därför att bäcken var för strid på sluttningen. F ö så finns också rösena kvar just där de gör nytta, nämligen den branta nedstigningen mot Svartdalen. I övrigt så är tendensen att man på många håll - efter myndighetsbeslut - lägger ned stigar. Tanken är att "samla" vandrarna vad nu det ska vara bra för. Min senaste tur i Dovrefjell började på nedlagd T-stig. Stigen över Salshöe är nedlagd, förmodligen av goda skäl. Det betyder nog bara att den inte underhålls, inte nödv.vis att man river rösena. Mellan Raudbergshytta och Vangshaugen har stigar lagts ned, sannolikt för att skydda vildrenen. Även i Tafjorfdfjella har man dragit in flera ledvarianter. I somras gick jag två dagar i Reinheimen som inte har T-stigar. Från parkeringsplatsen upp mot Asbjörnsdalen var det flera markerade leder, i skogen där det dels inte stör, dels kan vara nödvändigt. Men även upp i dalen och mot de fiske/jakthytter som finns där är det åtskilligt med rösen, som man bara kan gissa vart de leder. Skönt var det dock att fundera lite själv (hm, den sjön har branta stränder, om det ligger snö på dem?) men jag inser också att jag utelsuter varianter som jag skulle ha gått om det varit markerade - eftersom det betyder att någon gått före mig. il C