il Camoscio

Här är mina 8 etapper i Dovrefjell 23/7: 6km utmed E4 Oppdal-Risan (ingen lift så tidigt på dagen!) därpå huvudsakligen orösat till Pershöe, nära Dindalen. Inte helt trivialt att hitta rätt där leden lämnar älven, med två obetydliga höjder som huvudsakliga orienteringspunkter. Något enformig etapp. Hopplöst att hitta ledens början under trädgränsen, men efter ett tag upptäckte jag *vägar* som inte fanns med på kartan. 24/7: T-leden mot Loennechenbua, men valde läger vid Urdvatnet söder om bua. Mycket fina tältplatser. 25/7: Mot Åmotsdalshytta över bl a Urdvassbekken (MYCKET bred stengång), in i Snöhettamassivet, utmed Langvatnet och till läger vid älven strax norr om Lesjöen. Ljuvligt område. Hagelskurar när jag slog läger - plötsligt inte SÅ noga med hygienen. 26/7: Kanonetapp mot Grövudalen, med läger vid stigskiljet Raudbergshytta-Aursjöhytta, 200 höjdmeter ovanför dalen. Brant snöfält som måste kringgås och mycket akrobatisk blockterräng utmed den sista sjön efter detta snöfält. 27/7: Mot Raudbergshytta där jag efter en dl tvekan valde att gå söderut igen, genom Håkodalen till Håkodalstela med både vackra och mindre vackra utsikter. 28/7: Förbi Aursjöhytta mot Miutjönnin. Aursjöhytta förskräcklig plats, krafledningar, väg med tung trafik av lastbilar och arbetsfordon. 29/7, 30/7: Miutjönnin-Gravdalen-Bjorli. Se inlägg om Reinheimen 1997 gjorde jag min förra Dovretur. Den gav mig spektakulärt vackra etapper (i spektakulärt vackert väder) genom Stroplsjödalen och Skirådalen men också trist vägvandring mellan Vangshaugen och Jenstadjuvet; vidare passerade jag Snöheim som väl hör till det fulaste i Dovre. Inget av detta kom med på årets tur som jag dock tyckte hade en överlägsen komposition och fördelen av tält alla nätter. En lustig iakttagelse, om det beror på genomsnittshöjden, eller på speciella vattenförhållanden: under 8 dagar gick jag över en dammur och endast två broar (den ena onödig), men icke en enda bro över trädgränsen och icke ett enda egentligt vad (dvs. alla bäckar på den höjden kunde stengås) I vilket annat område kan man uppleva detta? il C.

Arbetsnamnet var Oppdal-Geiranger. Iden var att knyta ihop Dovre och Tafjord på en enda tur. Övergången (med proviantering) skulle ske i Lesjaskog. I verkligheten slutade turen vid Djupvatnet efter 13 dagar och övergången skedde vid Bjorli. Efter 6 dagar i Dovre slog jag läger en bit förbi Miutjönnin på leden Aursjöhytta-Lesjaskog. Där ändrade jag planen, rundade Mehöe, gick norrut på icke-T-stig (men rösad). Passerade bl a en tjärn på skuggsidan med så glatt snö ända ned att jag fick kämpa med stavarna för att inte hamna i plurret med vatten till midjan - fotfäste fanns helt enkelt inte. Efter den pärsen mycket vacker vandring ned mot Eikesdalen, två kilometer grusväg och tvärt söderut igen mot den trånga Gravdalen där jag efter visst sökande (vide! ) hittade tältplats. Nästa etapp förde mig på T-stigen ut till Bjorli. Från Bjorli en kilometer biväg parallellt med Europavägen, därpå 5 km säterväg till Rånå, upp genom Asbjörnsdalen, helt utanför lederna. Ett stycke upp finns en bro över en sprudlande fors i en ravin, men Asbjörnsåe kunde stengås både ned- och uppströms denna årstid! Etappen förde vidare till Buabergsjöen, tidigt läger eftersom fortsättningen gick på en höjd där lägerplatser är sällsynta. För den som har kartan Tordsvatnet är det rätt uppenbart hur fortsättningen gick mot Torsbu, utmed bland annat Storvatnet, hela tiden kring 1450 meters höjd, lättvandrat och lättorienterat så när som på en del block. Jag hade fruktat Kvitbotnelve och fick leta en stund efter absolut tryggt vad, men då var det vanlig enkel stengång; det kanske inte alltid är så. Nu var jag på leden och etappen fortsatte norrut till läger i Pyttbudalen, en bit nedanför stugan. Etappen Pyttbudalen-Reindalseter är en klassiker, dels därför att karaktärstoppparna står på led på sydsidan, dels därför att den har ett krävande pass och dels därför att Ishola är en fascinerande och exotisk miljö på vägen. 1999 gick jag över Pyttskavlet västerifrån och lyckades då helt undvika de säkrade partierna över glatta hällar genom att söka egen väg söder om leden. Denna variant var svårare att upptäcka från motsatt håll. Etappen avslutades med tältläger vid Hulderkoppen. Om etappen Hulderkoppen-Reindalsjöen (strax väst om Danskehytta) kan enkelt sägas att sällan har jag fått jobba så för så lite utbyte. Rätt vackert fram till Femåna, sen mest bara jobbigt. Sista etappen blev lugn, grön och slak som jag hoppats. Man går norrut mot Kaldhusseter till ett stigskilje, därpå söderut på leden mot Djupvatnet. Efter den första sjön blir landskapet mycket vackert och varierat med alla slags utsikter. Tyvärr är den sista sjön, Kolbeinsvatnet kraftigt förfulad längst ut mot rv 63. Hade tänkt slå läger vid den inre delen men gick hela vägen ut till vägen och hittade ypperligt tältläger söder om densamma. Efter denna kalla och regninga sommar kan rapporteras att vädret var vackert och varmt alla dessa sju dagar, tillochmed morgnarna var varma (med något undantag) vilket gjorde att snön i allmänhet inte vållade problem. Av snö låg det förresten obegripliga mängder i området kring Danskehytta, faktiskt stod vintermarkeringarna kvar utmed leden på många ställen. Det finns nog en hel del kvar att utforska i Reinheimen; nu vet jag nog också rätt bra på vilken höjd man ska gå för att klara bäckarna i just detta område (t ex Skarvheimen är genast något helt annat) il C.

Att det varit en kall sommar har framgått av diverse rapporter. Om det rengat mycekt mer än normalt vet jag däremot inte. Nu ska jag på en tur som (om allt fungerar) för mig en bit utanför lederna. Jag räknar med att korsa en del vcatten, på relativt hög höjjd, och har skaffat mig en del upplysningar från folk i trakten. Dock kan lätta vad bli svåra efter ihållande regn, så jag undrar hur det är *i största allmänhet* med vattenståndet i bäckar och älvar i Sydnorge. il C

Tack, hjärtligt tack! Hoppas det finns andra soppor än fisksoppa; jag använder soppor på det viset att jag tar lite mindre vatten än receptet och tillsätter snabbkokta spaghetti eller vermiceller. Grönsakssoppor brukar vara idealiska. Nu fick jag lite att fundera på, ty jag måste av olika skäl hålla vikten på min packning nere (startvikt 16 kg med tio dagars proviant). Klarar vikten även om jag lägger till en extra fleece och två eller tre dessertportioner (turen tar gissningsvis 12 dagar) men kanske ska satsa på potetmos hemifrån (den svenska är verkligen god!) och byta desserten mot kex eller choklad. Kinesnudlar är också ett alternativ men så exotisk mat finns väl inte i Norge ? Real kostar LÖJLIGA pengar i Sverige,. ja! il C.

Det värsta jag sett i broväg var en hängbro över Rosnaelva (?) vid Balvatnet, 1998. Där var hela ena räcket borta och flera plankor fattades. Det var ordentlig lutning och bron var givetvis spänd över en fors (dvs. smalaste stället). Jag fick senare veta att det fanns andra, med lättare packning, som gått sidlänges över bron med bägge händerna på räcket. Detta var efter mitten av juli. Dock tror jag att det i dessa trakter är Statskog som är ansvariga. Vad jag gjorde? Sökte vad på bredaste stället, på den enda plats där jag kunde se botten. Jag vadade midjedjupt, med regnkläder på; det var rejält kallt och en svag underström. Augusti 2000 gjorde jag min första tur i Skarvheimen, utgick från Finse via St Pål (Kyrkjedörivarianten är intressantare om ngn undrar). Strax efter FInse korsar man Finseåi. Bron var mycket smal och utan räcken. I sådana fall kryper jag, men stegen upp var så konstruerad att jag inte förstod hur jag tryggt skulle kunna klättra upp mot bron och ta mig ut på den krypandes. Lyckligtvis gick det att vada, knädjupt. Vid Olavsbu lägger man ut en tillfällig "bro" varje sommar. Förra året var det en som var så smal och skev att jag tvekade att ens kyrpa. Lyckligtvis kunde bäcken stengås. Hur hade det varit tidigare på säsongen? I de senare fallen är det väl DNT som är ansvariga. il C.

Jag passar på att anknyta till det första inlägget, om 3-10 grader i Jotunheimen. Om det inte blåser eller regnar är 10 grader ingen oangenäm temperatur att gå i, man klarar sig i shorts. 3 grader på morgonen innebär kanske 10 grader i tältet. Kallare morgon kan vara ett löfte om en klar och solig dag, desto bättre. Det allvarligaste problemet, och kanske det som främst skiljer fjällen från kontinenten, är att hålla sig torr och att hålla tältet torrt invändigt. Speciellt viktigt om man, som jag, använder dunsovsäck. En solig dag torkar tältet på någon minut när man sätter upp det. I Skarvheimen förra året hade jag några regndagar då jag fick passa tältet en hel del medan jag vädrade under några korta uppehåll i regnandet.. En nyfiken eller hungrig räv kan nog ställa till det en del. il C. il C

Lite sen kommentar, kanske. I augusti år 2000 gick jag från Finse den västra leden upp mot Jotunheimen. I Hjelledalen hade jag en olcyka: http://www.mai.liu.se/~pehac/vad.html (artikeln har även publicerats i svenska Fjället). Dagen efter olyckan (jag övernattade i den stuga som Årdal Turlag då arrenderade) gick jag upp till Skogadalsböen, det var turens första stugövernattning. Under dagen blev jag ordentligt magsjuk, troligen p g a vattnet jag fått i mig så jag stannade en extra dag och låg mest till sängs. Alla nyanlända gäster (de var lyckligtvis inte så många) hänvisades av Lars Åge till andra rum. Det var en omtanke som gjorde starkt intryck. Fyra gånger har jag varit förbi, men bara två gånger har jag övernatttat. Lars Åge har varit lika frikostig med tips och upplysningar alla gångerna. il C.

Håller just på att packa maten för tio dagar. På torsdag bär det av. Turen kommer, om allt går väl, att passera civilisationen efter en knapp vecka och sen gå vidare. Den kan bli 12 dagar, den kan bli 14, den kan rentav bli 10. Troligast är att jag behöver proviantera för 2-4 dagar och då är ju inte sortimentet vad jag är van vid hemifrån. Finns t ex Knorr-soppor i rimligt stora förpacknngar (svenska förpackningar är betydligt mindre än ex.vis franska och italienska, 50 gram mot 90, kanske; vidare verkar svenska Knorr, men inte kontinentala, kräva tillsats av mjölk)? Eller finns det hållbara norska alternativ (helst 80-90 gram, koktid högst fem minuter, endast vatten)? Hur är det med mjökpulver? Hemma köper jag förpackningar som räcker till en liter. Jag brukar äta muesli på morgnarna, mycket bränslesnålt! Potatismos? Svenskt är suveränt enkelt, kontinentalt krångligt. Söker hektoföpackningar, tillsats endast vatten. Sen är det desserten. I Sverige finns Ekstöms fruktkrämer och jag har igenstans i övriga världen hittat så enkla torra desserter som denna. Norska motsvarighter? Om icke, får det väl bli kex. Knappast aktuellt, men för säkerhets skull: gas. Gasburkar med primusgänga, ty jag töänker lämna min Camping-gaz-adapter hemma. il C

...

....

.

il C.

il C.

Lite märklig diskussion om storheter som inte på något vis kan jämföras. För mig som är vandrare och inget annat, och helst ser vandrandet som en RESA, är det redan från kartan klart att Sunnmöresalpane inte har något alls att erbjuda. Icke minst för oss som reser en bit för att nå fjällen är det svårt att förstå meningen med korta turer och dagsturer. Det betyder inte att jag underkänner en kultur som är naturlig för dem som bor närmre. Första gången jag var i Norge, 1983, åkte jag mycket buss på Vestlandet. Folk gick på, viskade något i örat på chauffören som väl uppe på fjället släppte av dem mitt i ingenting varpå de traskade hem igen. Vad vildhet är kan ju diskuteras. Av kända fjällområden tror jag inget är så vilt som de skogstrakter jag ofta uppsöker hemmavid på försommaren. Jag bor tre kilometer från Linköpings centrum (Linköping är Sveriges femte största stad) och behöver bara gå några meter hemifrån in i en mindre skog för att hitta en ensamhet som man i fjällen måste söka långt utanför lederna. Jag misstänker att "vildhet" för en del snarast betyder bisarra naturformer och svårtillgänglighet. Exotism, och det är helt OK. För mig förblir Jotunheimen hjärtat av de sydnorska fjällen, därför att de gränsar till två andra stora områden. Förra sommaren gick jag från Finse till Jotunheimen, 12 dagar. De sista fem gick jag i Jotunheimen, genom Hjelledalen, Fleskedalen, Skogadalen, Raudalen, den svåra övergången norrut från Olavsbu vidare till Gröndalen och över Memurutunga till Memurubu, fem dagar utan att korsa en väg (I Sverige skulle jag förstås kunna göra bättre än så!). För tre år sen gick jag genom Breheimen, återigen mot Jotunheimen, dit det tyvärr går ett par anläggningsvägar, men där jag på sex dagar möttte kanske ettt dussin människor och åtminstone tre dagar mötte ingen alls. Av alla områden jag verkligen gått (Jotun-, Bre-, och Skarvheimen, Dovre, Tafjord, Trollheimen, Saltfjellet, Sulitjelmafjellene, norska sidan av Sylan) är detta det som känns vildast. Men jag är övertygad om att man får ännu mer av den varan i de stora orörda delarna av Skarvheimen (västra delen) och Reinheimen (öster om Torsbu) och det senare hoppas jag besöka rätt snart. För övrigt sätter jag inget område före något annat, kan bara konstatera att Jotunheimen måste vara rikast på möjligheter eftersom jag varit där fem gånger. I vilket annat område kan man göra en rundtur på tio dagar som jag gjorde 2002? il C.

...

[...

Tack för länken. Bra allmän information, men det verkar inte finnas några mätstationer. För den som är intresserad kan jag berätta att snöläget söderut är förfärfligt på många håll, t ex i Hte Ariege i Pyreneerna är förhållandena nu ungefär vad de ska vara i mitten av maj; det betyder bland annat stor lavinfara i JUNI månad. Rimliga förhållanden tycks det vara enbart i Sydalperna, les Ecreins, le Queyras, Havsalperna, men även där kan det fortfarande gå smältlaviner. Jag hoppas och tror att jag kan traska obekymrat från den 15 juni när min tur börjar i Bourg d'Oisans. Det blir till att fråga en del på plats! il C

Bridges do play all kinds of funny games (cf. your own report from Rondane - and I've seen much worse cases in Sulitjelmafjellene) and I believe the only way to find out is to contact NOT. Their website is: http://www.narvikfjell.no Press "Lyst å se mer?", then "Lenker" which gives links to various people working for NOT. I would try to email Sommerseth or Soleng or call Narvik og Omegn Turistforening 76 94 37 90, orTuristkontoret i Narvik 76 94 33 09. il C.

...

Funny coincidence. I will (rather, hope to) start this year's trip in Bourg d'Oisans around June 15, walk through the Ecrins and the Queyras then over to Italy and the Valli di Lanzo. If conditions are good (there is still a lot of snow in the Alps!) I might continue even past Noasca into the Grand Paradiso National Park. But that's quite a trip, over three weeks I guess. How long did yours last? il C.

Framkomligheten på stigarna (som alltså finns) beror inte på målarfärg och rösen, förstås. Vatten brukar ge trygga orienteringsmärken, så inte heller det bör vara ett problem. Men att komma över! Lite konstigt att den som föreslog området inte kommenterar den saken. Sådana här icke tillrättalagda områden, för vildrenens skull, finns ju lite varstans. I Dovre har man avmarkerat stigar, men de finns ju, och de går ofta så högt att endast dimma kan vålla problem. Tafjordfjella/Reinheimen, t ex mellan Lesjaskog och Torsbu är ett annat sådant område, återigen med möjligheter till höga övergångar och därmed reltativt lätta vad. Där har jag skaffat upplysningar från folk i Lesjaskog. Så finns också västra Skarvheimen som verkligen ser lockande ut, men där det är desto ovissare med framkomligheten. Det är, tror jag, en skillnad mellan svenska och norsk vandringskultur. I Norra Sverige är det mågna som lämnar lederna, men åtskilliga av de färdleder som de följer finns noggrant beskrivna i C Grundstens böcker. Jag vet ingen orsk motsvarighet. Vandring utanför lederna verkar ofta vara en angelägenhet för de närboende, som säkert vill ha sina stråk för sig själva. il C.

Vid Memurubu (privat) är det iaf klartt genom att stugområdet är inhägnat. Det var min sista tältplats på senaste turen och jag hade förstås hoppats tälta i Memurudalen, men tvi för det vattnet! Samma med Spiterstulen. Man får ändå gå långt upp i Visdalen för att hitta genomskinligt vatten, så just det stället tycker jag inte är ngt problem. Men vad är det för skit DNT sysslar med? 2 km är LÅNGT, så långt som man sällan ser i terrängen. Jag har tältat kanske 500 meter från Veltdalshytta (ÅST är väl medlem i DNT?) och hade inte en tanke på att betala för mig, eftersom jag var helt oberoende av stugfacitiliteterna (tänka, sig, vatten indraget!). På vissa platser känns det som att DNT:s hytter bara förstör elelr blockerar god tältmark. Utom Veltadlshytta gäller det en av hyttene i Sulitjelmafjellene, glömt namnet, där jag till sist resignerade i jakten på tältplats och låg på hytta. Ensam, som första sommargäst kring 20 juli! il C.

Ett bistert snöläge *behöver* inte betyda passen är farliga. En del är bara jobbiga. Jag träffade 2001 ett brittiskt par som börjat vid Atlanten i slutet av maj, och bland annat gått över Col de la Fache, som nästan alltid har mycket snö. Den årstiden kan de ha sjunkit till knäna rätt ofta. Tyvärr vet jag inte exakt var pilgrimsleden korsar kedjan, men jag tror sådana leder undviker svåra och farliga passager. Kanske den rentav går på väg? Jag har varit tre somrar i Pyreneerna, 95, 96, 01. Alla turerna, däribland två stycken på 19 dagar, gick så nära vattendelaren som möjligt, vad som kallas HRP, som inte är en led utan ett turförslag med många varianter. Turerna finns beskrivna på http://www.mai.liu.se/~pehac/2001.html Obs. att turen österifrån började tio dagar tidigare på säsongen än den västerifrån. Det är det normala, att snösmältningen går fortare i öst., men läget var nog extra gynnsamt 01. Vill minnas att Cortalets, som just nu har säkert 160 cm snö, var snöfritt 20 maj det året. I år är ingenting normalt. il C.

Apropå tråden om tidiga turer i Rondane har jag tittat på lite webkamerabilder, från Finse, Tyin och Bjorli, bl a. Ser väldigt bart ut! Kan någon bekräfta att det (som förra året) är allmänt lite snö i de sydnorska fjällen? Förra året vandrade jag för första gången (i syd) i juli månad. Min norska tur iår blir troligen Dovre+Tafjord. Sen undrar jag om det finns någon bra website liknande meteofrance där man kan se snödjupet från dag till dag på olika platser. F ö, om ngn är intresserad så är det förskräckligt mycket snö i Sydeuropa, inklusive Korsika, snötäcket har väl fördubblats sedan mars månad. Första hälften av maj har dessuotm varit kall. Snösmältningen kan sägas ha kommit igång *idag* (om det nu står sig!)