Reinheimen/Tafjord

[il Camoscio]

Arbetsnamnet var Oppdal-Geiranger. Iden var att knyta ihop Dovre och
Tafjord på en enda tur. Övergången (med proviantering) skulle
ske i Lesjaskog. I verkligheten slutade turen vid Djupvatnet
efter 13 dagar och övergången skedde vid Bjorli.

Efter 6 dagar i Dovre slog jag läger en bit förbi Miutjönnin på
leden Aursjöhytta-Lesjaskog.

Där ändrade jag planen, rundade
Mehöe, gick norrut på icke-T-stig (men rösad).
Passerade bl a en tjärn på skuggsidan med
så glatt snö ända ned att jag fick kämpa med stavarna
för att inte hamna i plurret med vatten till midjan - fotfäste
fanns helt enkelt inte. Efter den pärsen mycket
vacker vandring ned mot Eikesdalen, två kilometer
grusväg och tvärt söderut igen mot den trånga Gravdalen
där jag efter visst sökande (vide! ) hittade tältplats.
Nästa etapp förde mig på T-stigen ut till Bjorli.

Från Bjorli en kilometer biväg parallellt med Europavägen, därpå
5 km säterväg till Rånå, upp genom Asbjörnsdalen,
helt utanför lederna. Ett stycke upp finns en bro
över en sprudlande fors i en ravin, men Asbjörnsåe kunde
stengås både
ned- och uppströms denna årstid! Etappen förde vidare till Buabergsjöen,
tidigt läger eftersom fortsättningen gick på en höjd där lägerplatser
är sällsynta. För den som har kartan Tordsvatnet är det rätt
uppenbart hur fortsättningen gick mot Torsbu,
utmed bland annat Storvatnet, hela tiden
kring 1450 meters höjd, lättvandrat
och lättorienterat så när som på en del block.
Jag hade fruktat Kvitbotnelve och fick leta en stund efter
absolut tryggt vad, men då var det vanlig enkel stengång;
det kanske inte alltid är så.


Nu var jag på leden och etappen fortsatte norrut till läger
i Pyttbudalen, en bit nedanför stugan.

Etappen Pyttbudalen-Reindalseter är en klassiker, dels därför att
karaktärstoppparna står på led på sydsidan, dels därför
att den har ett krävande pass och dels därför att Ishola är
en fascinerande och exotisk miljö på vägen. 1999 gick jag
över Pyttskavlet västerifrån och lyckades då helt undvika
de säkrade partierna över glatta hällar genom att söka
egen väg söder om leden. Denna variant var svårare
att upptäcka från motsatt håll. Etappen avslutades med
tältläger vid Hulderkoppen.

Om etappen Hulderkoppen-Reindalsjöen (strax väst om Danskehytta)
kan enkelt sägas att sällan har jag fått jobba så för så lite
utbyte. Rätt vackert fram till Femåna, sen mest bara jobbigt.

Sista etappen blev lugn, grön och slak som jag hoppats. Man går norrut
mot Kaldhusseter till ett stigskilje, därpå söderut på leden mot Djupvatnet.
Efter den första sjön blir landskapet mycket vackert och varierat
med alla slags utsikter. Tyvärr är den sista sjön, Kolbeinsvatnet
kraftigt förfulad längst ut mot rv 63. Hade tänkt slå läger vid den inre delen
men gick hela vägen ut till vägen och hittade ypperligt tältläger söder
om densamma.

Efter denna kalla och regninga sommar kan rapporteras att vädret
var vackert och varmt alla dessa sju dagar, tillochmed morgnarna
var varma (med något undantag) vilket gjorde att snön i allmänhet inte
vållade problem. Av snö låg det förresten obegripliga mängder
i området kring Danskehytta, faktiskt stod vintermarkeringarna
kvar utmed leden på många ställen.

Det finns nog en hel del kvar att utforska i Reinheimen; nu vet jag
nog också rätt bra på vilken höjd man ska gå för att klara bäckarna
i just detta område (t ex Skarvheimen är genast något helt
annat)

il C.