il Camoscio

[...

Hei

Vidare kan du gå Vestvidda med Tyssevassbu, Torehytten (avstikkar til Hårteigen), Stavali/Hadlaskard, Viveli og Garden. Herifrå vert det meir kupert mot Rembesdalseter (praktfull utsikt til Simadalen) og deretter Hallingskeid og over Vossaskavlen til Kaldavass.

Frå Kaldavass til Grindafletene, her på halvøya mellom Flåm og Gudvangen er det mange flotte dagsturmål (Vindeggi, Syrdalsbreen, Flenjabrjostet). Frå Grindafletene er det fin avslutning ned til Flåm. Dette skulle vere ein brukbar ferie

Kanske intressant. För en tur över vestvidda skulle jag nästan vara tvungen att

börja vid Haukeliseter, med tanke på förbindelserna. jag tror det går

buss dit från Oslo. Iden att förlänga ned mot fjorden låter inte

SÅ dum, även om jag helst inte går nedanför trädgränsen.

jag köpte häromdan kartor över området och uppenbarligen finns ett och annat att se på vägen. Flåm har jag varit en gång för över 20 år sedan,

tog tåget ned från Myrdal.

faktum är att dewn andra turen som jag grunanr på skulle föra mig till en

annan fjord, Geirangerfjorden. Så blir det nog - tiden får avgöra.

Gott om tid, Dovre+Tafjord, ont om tid, Hardangervidda med fortsättning.

Tack för tipset.

il C.

Hei. Når det gjelder å kombinere en tur med klatring så bruker jsekken du må bære.

Dette ble sikkert ikke noe fyllestgjørende svar, men det er som sagt veldig individuelt hva man her med seg og ikke minst avhengig av hvor man skal.

God tur!

Stegjärn har jag med på kontinentala turer, dock inte alla; ibland

VET jag att snöläget tillåter mig att lämna dem hemma, så

t ex i Sydalperna förra sommaren. Jag har använt dem

TVÅ gånger, i Pyreneerna 1996 !!! I fjällen vill jag inte

ha dem.

Isyxa har jag inte alls med mig,

eftersom jag aldrig tränat med en sådan. Man måste ha reflexerna för att använda dem rätt. Icke heller rep - vad ska man med det ensam?

Väger också. Som framgår av andra trådar vill jag hålla packningen

lätt, helst under 16 kg.

Jag tänka mig att gå över och förbi toppar. När jag gick över Piz Boe

1988 gick jag på säkrad led på ena sidan och en normal vandringsled på den andra. Toppen råkade ligga i vägen för min rutt, så jag måste över.

Det var i augusti så det var ingen snö eller is alls.

Andra toppar som skulle passa på en dagsetapp skulle t ex

vara Snöhetta, för att nu hålla oss till Norge, Pic Carlit

och Canigou i Pyreneerna.

Helags i Sverige kom sig av att jag behövde en vilodag, eftersom jag hade

returbiljett och inte ville nå Storulvån och Enafors för tidigt.

il C.

Om du har sett det meste, går det an å se det en gang til! Med på en annen måte!

Ta et brekurs eller klatrekurs om du ikke har det allerede! Veldig synd folk kvier seg for klatring i hvertfall. Og fleste fjellfolk er jo vandt med luftige høyder

De som sier de er for gamle, burde vite at det finns 80-åringer som klatrer nordveggen på Romsdalshorn!

Ellers er Nord Norge og Lofoten veldig pent!

Jag blir 60 i sommar. Men klättring och glaciärer är inget som lockar.

Inte ens toppar som man kan promenera upp på, vad kan man

mer än gå ner när man väl kommit upp?

Sen växer det ju inget där.

Jag tror jag varit

på två toppar sammanlagt, Piz Boe i Dolomiterna (3140 möh)

och Helags i Sverige!

Det är vandring som min passion handlar om, helst vandringen som resa,

över ganska långa sträckor. Av säsongs- och tidsskäl blir

dock de riktigt långa turerna, 15-21 dagar, söderut;

I Norge blir det oftast 9-12 dagar.; men jag reser inte ens

till grannlandet med mindre än en vecka i sikte! Lofoten är väl som

Sunnmöresalpane, antar jag,

häftiga att se, men inte så tacksamma för långtur. Norrut skulle jag förr kanske

sikta på Padjelanta/Sulis eller Narvikfjellene. Indre Troms om det inte var ås långt bort

och så mycket mygg.

Har jag nog med tid lutar det åt Dovre+Tafjord. Har jag mindre tid,

kanske Vestidda; det vore iaf NYTT.

il C.

hör till de länder jag vandrat minst i, mest gränstrakter.

1) Virgental-Defereggental i Osttirol 1990, med övergång till

Knuttental i Italien. Vid midsommar relativt lugnt, sanfter

Tourismus, inga anläggningar.

2) Senare samma år: Rätikon i Österrike/Schweiz, desto mer folk,

intressanta bergsformationer.

3) Karniska Huvudkammen, 1992, Sexten (Italien)- Sappada (dito); man går med ena

foten i Österrike, den andra i Italien. Snöfritt tidigt, märkliga utsikter

åt alla håll, Sextenerdolomiternai Italien, Lienzerdolomiterna i Österrike.

Men ganska tungt. Bodde i stugor i Österrike.

4) 1993 gick jag från St. Anton i Österrike till Poschiavo i Schweiz,

16 dagar, med en etapp i Italien. Flera dagsetapper i Verwall,

Silvretta, Rätikon. Mycket omväxlande. Just här, gränstrakterna

Schweiz/Österrike/Liechtenstein, är dett gott om möjligheter

och lätt att variera.

Det var f ö min sista egentliga tur i Östalperna. Idag är det Västalperna,

Pyreneerna och Norge som gäller.

il C.

Ja, det är en elegant sida, fast jag förvånas lite att turerna är så korta.

Här är en sida av en f d student till mig:

http://www.lysator.liu.se/~nixon/lapponica.html

Den har ovanligt många och användbara tips om turer utanför lederna

och mycket levande berättelser från dessa turer.

Här nämns ju också Vindelfjällen., som ligger söder om Polcirkeln.

De kan ju också vara intressanta

för en norrman, eftersom de är lätta att ta sig till från Norge,

och går att kombinera med etapper i Rana-fjällen.

Granne med Vindelfjällen är Artfjället, som inte är stort

men mycket avskilt. Återigen, lätt för en norrman eftersom det gränsar

direkt till Okstindan.

En liten terminologisk petitess. Birgers hemsida talar

om "Lappland" och "Västerbotten". Det borde nog ha

stått "Norrbotten" i det första fallet. Fjällen i landskapet Lappland

brukar delas in i Norrbottensfjällen (i Norrbottens län)

och Västerbottenfjällen. Län motsvarar norska fylke.

Jag känner ju Norge mycket bättre än Sverige, men ett och annat har

man ju snappat genom ex.vis bekanta.

Kebnekaise och Kungsleden dit har en avskräckande egenskap: mycket folk.

Sarek är inte precis folktomt, men relativt vilt, inga hytter t ex.

Som Börgefjell, men med alpinare inramning.

Många, som gillar vidder, dras till Padjelanta. Det finns ingångar

från Norge, dels via Rago (Rako), dels via Sultijelma, Muorkihytta,

leden norrut från Pieskehaure. Området väster om de stora sjöarna

är mycket folktomt. Sen finns också omarkerade leder i det

inre av området. Claes Grundsten har beskrivit

sådana rutter i boken "Vandra Kungsleden", den grå delen,

Sulitelma-Padjelanta.

Nu ska jag berätta vad jag själv har gjort. 1997 gick jag 9 dagar

i Jämtlandsfjällen, Sylarna/Sylan, med två etapper i Norge.

Lite enformigt vissa dagar. Kan bli mycket folk men i början

av juli kan det vara rätt lugnt. Området erbjuder rika möjligheter

att gå på tvären mot lederna över mindre fjäll. I närheten

finns Gråsjöfjällen, Bunnerfjällen etc. som är helt utan leder.

Till pärlorna i Jämtland hör Härjångsdalen.

Året efter gjorde jag en norsk/svensk tur. Denna:

http://www.mai.liu.se/~pehac/salten.html

Saltfjellet, Graddis, Mavasleden i Sverige och åter till

Norge. Arjeplogsfjällen hör säkert till de minst

besökta i hela Sverige och man är beroende av tält.

Vidare är man beroende av båtskjuts (semafor finns)

över Mavasjaure. Här finns stora variationsmöjligheter

och kombinationsmöjligheter. Det är nog det första

jag skulle rekommendera: plocka ihop en tur med

delar från Arjeplogsfjällen, Sulitelma, Padjelanta.

il C.

Hemsk mycket hej, il camoscio....

16 kilos sekk for ti dagers tur... ?? Her har jeg visst noe å lære.

Kunne du tatt og skrevet ned utstyrslisten din, det ville vært veldig interessant lesning.

http://www.mai.liu.se/~pehac/norpack.html

Det hör till historien att jag har dålig rygg, har opererat en häl och har

exostoser och kalkutfällningar i den andra, och måste vara noga

med hur mycket, och hur, jag bär. En del skulle tycka att

jag offrar viktig komfort. En faktor som också fått mig att försöka

begränsa vikten är att jag är van vid knepiga passövergångar

i Sydeuropa, där packningens vikt och skrymme kan ställa till det.

En UL-packare skulle tycka 1850 gram är

kilo för mycket för säcken

och att en "tarp" istället för tält skulle ta ytterligare

ett kilo från packningen. Man måste veta vad man vill och vad man tål.

Jag vill ha det varmt på natten och morgonen.

Det finns de som fjällvandrar i sandaler!!! Inte jag.

Jag hoppas att det inte blir en UL-debatt av detta, ty sådana spårar alltid ur.

Men det kanske är lättare för nybörjaren att utgå

från en lätt packning och fundera över sina behov därutöver,

än att börja i den tunga änden och försöka ta bort något.

il C.

Hvis du skal melde deg inn i en av disse alpeforeninger, kan det være en fordel å sjekke om de har en engelsk avdeling. Ved medlemsskap her skjønner man ihvertfall språket.

Jeg vet ihvertfall at SAC har en engelsk avd.:

http://www.abmsac.org.uk/

Och OeAV har en nederländsk sektion, Hollandia, som rentav äger en

hytte i Osttirol! Den som kan tyska kan förstås pröva på någon sydtyrolsk

sektion i CAI, bör finnas i Bozen, Meran, Bruneck, t ex, kanske

även Brixen eller Sterzing. Kolla siten deras.

Nu har jag varit med i SAC sen 1990, och det är så DYRT att jag funderar

på att gå ur nästa år; jag sover jag ju ändå så lite i hytter.

Tidningen, die Alpen, handlar också väldigt lite om vandring,

även om de vetnskapliga rapporterna om väder och glaciärer

kan vara intressanta.

Några år var jag med i CAI, Sezione di Brescia, och jag har negativa

erfarenheter; om det nu är av CAI eller av just den sektionen. T ex skickar

de ingen påminnelse om ny årsavgift, vilket betyder att man får

gissa. Ett år märkte jag att la Rivista del CAI slutat komma, så

jag antog att jag glömt betala. Gick till banken och ordnade det.

Efter ett par månader, när la Rivista fortfarande uteblev insåg jag

att jag inte var kvar i föreningen. Jag hittade också papper

hemma under städning, som påminde om att jag verkligen betalat

avgift tidigt på året, dvs. jag betalade TVÅ årsavgifter utan att

lyckas behålla mitt medlemskap!!!

Om man bara ser till de tidningar som ges ut, skulle jag påstå

att CAF och den spanska föreningen (glömt namnet, den

som ger ut Desnivel), är bäst. Men jag vet inget om avgifterna.

il C.

Mange mennesker liker å gå fra hytte til hytte. De liker det sikkert, ellers hadde de vel neppe gjort det. Jeg synes ikke det er så veldig ålreit. Man må bære med seg mye av det man trenger og det veier ofte 10-15 kilo ihvertfall. det er ganske mye å dra på i mange timer. Selv om noen av hytte-til hytte rutene er fine, er mange ganske kjedelige traske-spor gjennom ørkesløse daler på merkete og ganske befolkete stier.

Jag tror vår nybörjarvän snart har fått så många tips att han blir en smula yr

i mössan. En del "fakta", t ex dessa om vikten, är lätt förvirrande.

Jag har gjort en enda ren hyttetur i Norge. Säcken kan ha vägt 8 kg

och då hade jag med ombyte för stugan (extra skor måste man ju ha,

det behövs givetvis inte om man tältar). Jag hade i gengäld ingen

sovsäck, bara påslakan, t ex. Det är inte mycket att bära. För

en 10-dagars tur med tält behöver jag ungefär 16 kg och då har

jag inte en enda "UL"-detlaj i utrustningen. Man bör klara

en tredjedel av sin kroppsvikt; bär man tungt bör man dock

gå flera längre träningssträckor hemmavid med packning, ty det är en del

muskler och leder som behöver vänja sig, hur vältränad man än är.

Sen är det väl värt att påpeka att man kan gå mycket och långt i Sydnorge,

även i Jotunheimen, på banade stigar, bara man anstränger sig

lite vid planeringen. Det är ingen rusning precis i Langdalen,

Fleskedalen eller Hjelledalen och det är spektakulärt vackra

dalar.

Riktigt ensam (om man inte räknar mygg!)

är man troligen i Narvikfjellene. Min enda vandring norr om

Polcirkeln var i Saltfjellet, Sulitjelmafjellene och svenska Arjeplogsfjällen.

Det var åtskilliga dagar som jag inte mötte någon, i övrigt blev det

rätt få möten.

il C.

Jag är ju, som Julia, utlännning, så det jag kanske kan

tillföra den här diskussionen är perspektiv. Kanske norrmännen uppskattar att

få sitt land synat utifrån.

Jotunheimen 1994 var det första området utanför Alperna som jag vandrade

i. Det var en veckolång hyttetur med 7-8 kgs packning rätt sent på säsongen.

Jag ville vara bland berg på min 50-årsdag och så sent på sommaren

var Norge nästan enda möjligheten. Jag kunde konstatera att

det var mera likt Alperna än jag kunde ana, bara att allting var

1000 meter lägre (och så lämlar istf. murmeldjur, vide istf. dvärgtall

och dvärgbjörk istf. rhododendron). Kulturen var lika, även om

norska stugor är mer ombonade. Likadana stigar, en del väldigt

onaturligt anlagda, för att spara höjd.

Senare har Norge blivit säsongsförlängaren, ty i augusti är det

alldeles för mycket folk och alldeles för ostadigt väder (åska!)

i Sydeuropa.

1997 blev det Rondane+Dovre.

För mig som har en bit att resa räcker inte med en tur på några få dagar,

så det blev 12. Rondane har fina partier, t ex Langglupdalen, där jag tältade,

och Haverdalen.

Så finns det ju faktiskt väldigt långtråkiga ställen däremellan.

När man går över ett av passen, jag tror det är Dörålsglupen,

ser man Snöhetta och hjärtat slår en volt. Man ser genast att

det är dit man vill. Dovre är mycket speciellt och jag hoppas

återvända nästa sommar. Kombinera med Tafjord, kanske

på varianter utanför lederna i Reinheimen.

Sedan 1999 har jag delat i mina sommarferier i Sydeuropa (juni-juli)

och Norge (augusti). 2002 blev det rentav tre turer ty då gjorde jag

Korsikas GR20 i juni. Jag har velat göra hela Sydnorge.

Två gånger avbröt

jag större projekt, en gång p g a diskbråck (fick 6

underbara dagar i Tafjord) och en annan p g a magsjuka efter en

vadningsolycka i Hjelledalen. Båda gångerna hägrade

Breheimen. År 2001 blev det äntligen av. Det är det ensammaste man kan göra

i Sydnorge. men möjlighterna är rätt begrönsade.

Nu hade jag landat flera gånger i Jotunheimen så 2002 blev det äntligen

av med en tiodagars tälttur enbart där. Jag gick hur ensam som helst tack

vara tidiga morgonvanor. 2003 blev det 12 dagar, Finse-Jotunheimen,

enbart tält och, se, det verkar som Jotunheimen på något

sätt är som Rom, att alla vägar bär dit. Det är väl områdets tillgång

att möjligheterna är så stora och att grannområdena, Breheimen och

Skarvheimen har sin speciella charm och tillåter att turen

blir lång. Dessa områden är också en intressant kontrast till

det alpina.

I övrigt är det löjligt att gradera. Varje område verkar ha något

speciellt att erbjuda. Jag vill ha allihop. Rätt vad det är, om jag

t ex har ont om tid i augusti, kanske jag hittar

oanad skönhet på Vestvidda. Är det en plats gjord att fylla 60

på ?

il C.

Vi er en liten gjeng som skal på en ukestur fra hytte til hytte (eller hotell) i Gran Paradiso i Italia 10-18.juli i år.

Er det viktig å booke hytter på forhånd i dette området eller er dette i en tid av året da det vil være greit å få plass på hyttene Jeg vet jo at Vittorio Emanuele er stappfull i august av folk som skal på toppen av Gran Paradiso, men midt i juli

Bør man være medlem av en alpeforening Må man være med i CAI (Club Alpino Italiano) eller kan man være medlem i DAV (Deutschen Alpenverein) eller DNT om emnet

I Italien, åtminstone de områden som inte är överlupna med tyskar

(t ex Sydtyrolen), är säsongen mycket starkt koncentrerad till

augusti. Italienarna är i allmänhet MYCKET mer roade av toppturer

än av vandring, vilket också brukar leda till överfulla stugor

på helgernahela säsongen.

Normalt bokar man från dag till dag, ty vädret kan ju välta

alla planer. Personalen på stugan hjälper

ofta till, i värsta fall får man telefonera. Har du tur finns någon

som kan engelska eller tyska.

Medlemskap i CAF, SAC/CAS, OeAV, DAV ger rabatt och förtur, fast

det sista tror jag inte på, egentligen. Jag undviker stugor så mycket jag kan,

numera.

Det finns inget avtal mellan alpklubbarna

och DNT.

Trots att jag älskar Italien, och gått det mesta,

från Karniska Huvudkammen till Havsalperna,

har jag aldrig vandrat i Grajiska Alperna. Gran Paradiso inger

respekt eftersom övergångarna är MYCKET höga, t ex Col

Lauson, 3.200 meter. Stegjärn och isyxa verkar ofrånkomliga

så tidigt. Plus kunskap.

Min egen drömtur i Grajiska Alperna vore en tälttur bland sjöarna

i Valli di Lanzo, kombinerat med etapper i Sydalperna.

Pyreneerna, Norge och Sydalperna verkar vara det jag nu

mot slutet av mitt vandringsliv (jag blir snart 60 år) vill

koncentrera mig på.

il C.

I somras köpte jag två par skor i Frankrike. Ett enkelt par för fjällbruk,

som jag redan prövat i Sydnorge. Salomon.

Och så ett stegjärnsfast för fr a Pyreneerna.

Döm om min förvåning när jag vägde paret hemma

(man borde alltid ha våg med i butiken); det vägde ÖVER 2 kg,

vilket man faktiskt inte känner av förrän man väl är ute i terrängen.

Och fjällparet väger, redan det ,1.6 kg. Nu har jag hemma två

par Ecco Receptor som är underbara till vardags och på turer

hemmavid, över fält, på småvägar och i skog (Linköping ligger i ett mycket platt

område i Sydsverige). De är som joggingskor men med mycket kraftigare

och styvare sula; de väger 1 kg och jag har flera gånger funderat på

att använda dem på bergsturer också. Jag vet förvisso folk som

går till fjälls med SANDALER eller joggingskor, men jag misstänker att

de har starkare fötter än jag. Mest är jag lite rädd för att

trampa ur skorna i blockterräng, vips så är man utan en sko!

Det kan ju vara onödigt ängsligt, så jag är nyfiken på om andra har erfarenheter

av vandring med lättare skor. Det lär f ö också finnas en stegjärnsfast typ som

kallas "approach shoes" som förenar stadga med låg vikt. Svenska affärer

har dem inte, eftersom de inte säljer. Det går överhuvudtaget inte

att köpa verkligt lätta prylar i svenska butiker, eftersom svenskarna ofta

tror att man måste bära TUNGT på fjällturer. Eller satsar affärerna

medvetet på kraftiga och därför också tunga, och dyra, prylar.

Nyfiken som sagt. Finns det norska butiker eller kedjor som säljer

lättare saker?

il C.

Jag undrar, "90", står det för volymen - isåfall är det en STOR säck för

1-2 veckors vandring.

Mitt allmänna intryck är att ryggsäckar väger alldeles för mycket.

Det är ofta den tyngsta detaljen av alla i utrustningen. Min egen säck

är en North Face Prophet, 65 liter. Den väger 1850 gram och redan det

är i mesta laget; Min gamla Haglöfs, som därtill satt dåligt, vägde

3 kg. Den hade inbyggt regnskydd, men det kan man lätt

ersätta med en sopsäck.

Senate turen med min Prophet

var 12 dagar (se Turrapporter), med 11 dagars proviant, och

nog kan jag klämma ned 3 portioner till. Då har jag tält och madrass

utanpå; lika bra det, ty tältet är det första jag vill ha fram

när jag kommer till lägret.

Bild:

http://www.mai.liu.se/~pehac

Det löjliga är att jag senare hört talas om säckar

i samma volym, nedåt 1400 gram med riktigt bärsystem! Sen finns ju UL-alternativ. Dessa saknar ram, och ram behöver man nog om man har dålig rygg som jag.

För stadsresor och kortare turer hemmavid har jag en Lundhags Dovre,

40-45 liter vill jag minnas, som väger 1400 gram. Den skulle utan vidare räcka till en 7-dagars tur.

il C.

Jag funderar lite på de oundvikliga skoråden. Själv bryr jag mig förstås inte

alls om märke, eftersom det som finns i butiken är det som finns.

Det blir oftast impulsköp, efter avslutad tur, och i regel i Frankrike eller

Italien.

Mina senaste kängor, ett par Salomon, kostade 120 euro i Modane, det är

väl ungefär 1000 kroner (och lite fler kronor ...). De fungerade fint

i Skarvheimen några veckor senare och behövde inte gås in.

Jag har en känsla av att man i Skandinavien

ofta får ge det dubbla för de oftast anbefallda märkena.

Det talas en del om passform, och speciellt en nybörjare måste ju undra vad som

är bra passform. Jag trodde länge att det var viktigt att skorna

satt väldigt nätt och stadigt på foten, idag tycker jag det är ointressant,

om inte rentav fel.

Skorna ska hålla förstås, de ska helst torka fort

och så ska sulan vara tämligen styv och väl mönstrad.

Mycket mer är det inte.

Jag är inte säker på att man ens behöver 1.6 kg tunga fjällskor

för fjällvandring, speciellt om man inte bär så mycket. Jag har funderat

på att använda mina Ecco Receptor, som är ett slags avancerade

promenadskor, med mycket kraftig och styv sula. De väger 1 kg paret.

Min enda betänklighet är att jag är lite rädd för att trampa ur dem

i urig eller sumpig terräng. Kunde vara kul med erfarenheter.

Möjligen hör diskussionen snarare hemma i "Utstyr".

il C.

Hei !

Lurte på om noen erfarne fjellvandrere kunne gi en nybegynner noen tips om hva slags "grunnutstyr" en burde skaffe seg før en begynner og utforske den norske fjellheim? Kanskje også turer og fjell som passer for en som er fersk?

På forhånd takk!

Erik

Vad som är lämplig första tur beror (som andra påpekat) på om

du tänker gå med tält eller mellan hytter; vidare var i Norge du bor

och om du använder bil eller allmänna färdmedel. Två fina

sydnorska områden, Dovre och Skarvheimen, har direkt järnvägsförbindelse,

gå av tåget vid Hjerkinn eller Finse och sätt igång bara!

Rikast på möjligheter är enligt min mening Jotunheimen - efter fem besök

har jag fortfarande något kvar! Grannområdena Breheimen

och Skarvheimen är lite ödsligare och man kan givetvis kombinera.

Möjligen har Breheimen lite väl höga och långa övergångar

för en nybörjare (Skridlaupbu-Slaeom, fem timmar uppför,

Sprongdalen-Arentzbu brant snöfält).

Skarvheimen är nog

lättast av allt, Finse-Tyin på någon av två varianter, fem-sex dagar.

Vill du ha en kort tur bara för att pröva på ligger Trollheimentriangeln

nära till hands. Buss från Oppdal

och ett par timmars promenad till

Gjevilsvasshytta, sen börjar det på riktigt.

Tafjord är fint men på sina håll en smula tekniskt.

Minst intressant - om det bara är vandring du är ute efter -

är Rondane.

Om du börjar med en lätt stugtur, för att se om du verkligen har lust

till fjället, tycker jag du ska försöka låna utrustning, speciellt

säcken. Då räcker en 45 liters.

När det gäller tältturer har jag, som så många andra, gjort en packlista:

http://www.mai.liu.se/~pehac/norpack.html

Den skiljer sig från de flesta liknande listor i att den är kortare

och kanske lite överskådligare

il C.

Espen skrev:

Ellers vil jeg bare tilføye at jeg gjerne skulle sett færre folk i fjellet, har jeg ingen problemer med å innrømme, er det ingen andre som har det på samme måten?

Jo, ingenting er som en 8-10 timer uten å se en kjeft...

Själv vill jag förstås möta så lite folk som möjligt; samtidigt kan jag inte

låta bli att undra med vilken rätt jag inte räknar mig till de för många.

Jag kan ju fnysa åt dem som fraktar sin säck med bil från Geitrygghytta

till Steinbergsdalshytta, men dels ska jag inte dit, dels kanske

det är deras förtjänst att vissa viktiga broar finns.

Lösningen för min del är förstås att *välja* turer som ger mest av stillhet

och avskildhet, och att med tältets hjälp välja ensliga etappmål.

Det har förundrat mig ett par gånger hur pass ensligt man faktiskt

kan gå i Norge, även i syd.

Här är ett citat från en reseberättelse, augusti

2001:

"Detta är det sista av de viktigare sydnorska områden jag vandrat genom (de övriga är Jotunheimen, Rondane, Dovrefjell, Trollheimen, Tafjordfjella och Skarvheimen). Breheimen är inte bara det mest omväxlande av dem, det är också det vildaste och ensammaste. Under fyra av mina sexochenhalv etapper möter jag ingen annan människa, under den sjunde dagen endast en. Under tre av dessa dagar kan ingen annan människa ha gått dessa sträckor åt någotdera hållet. Sammantaget möter jag kanske 15 personer på stigen, under 48 timmar och på en sträcka av 11 mil."

(hela berättelsen finns på http://www.mai.liu.se/~pehac/vandring.html)

I somras gick jag från Finse till Jotunheimen, 12 dagar. Mellan Raggsteindalen

och Geitrygghytta inga möten, efter Iungsdalshytta och fram till

Tyin ytterst få. 2002 gick jag tio dagar i Jotunheimen och lyckades

gå helt ensam nästan två etapper - bara i slutet av den ena mötte jag två tyskar.

Lustigt nog hade den avmarkerade Leirungsdalen desto mer trafik,

men bara utlänningar med tält!

I övrigt var det förbluffande lugnt denna mycket vackra

augusti, mycket därför att jag började gå klockan sex varje dag.

Bristande tillrättaläggning är ingen garanti för ensamhet. I Sverige är Sarek

det enda området helt utan stugor och markerade stigar, det är inte precis folktomt. Man torde vandra mycket mer avskilt i Arjeplogsfjällen, mellan

Silvervägen och Sulitelma, med leder hela vägen (och absolut oundgängliga broar) och drar man sig in mot Saulomassiven kan man gå

en vecka utan

att möta någon. Skälet verkar vara att dessa fjäll är föga dokumenterade,

och inte omgivna av den aura och prestige som ännu gäller Sarek.

Och i norra Norge finns förstås Saltfjellet, Sulitjelmajellene, Narviksfjellene

och Indre Troms.

il C.

Det är nästan oundvikligt att sådana här diskussioner urartar i

prestige och snobbism. Då blir det mycket tal om vem fjällen är till för,

osv. Svårt att ställa upp på resonemang om att man är förmer.

Själv har jag valt att besöka de sydnorska

fjällen med tält för att komma bort från de starkast trafikerade stråken,

eller åtminstone undvika rusningen genom att gå ut tidigt. Jag skulle säga

att det rentav är bekvämare med tält. Som jag skrev i SFK:s tidning

Fjället för ngt år sen, apropå ubetjente hytter i Breheimen:

jag vill inte bära vatten i hink, jag vill omges av det.

Men jag störs på det hela taget inte av att andra valt en bekvämare turism.

Jag kan inte se ned på dem som går mellan hyttene eftersom jag misstänker

att livet vore mycket svårare för mig utan dem. Uppenbart är ju att

möjligheterna skulle minska drastiskt utan broar, och man kan undra

om dessa är ett resultat av stugnäringen. Skillnaden mellan mig

och stuggästerna skulle isåfall vara att de, men inte jag, betalar

för sig!

Jag tror man fick ägna mycken tid åt att ringa och fråga för att få veta

om förhållandena tillåter en tur överhuvudtaget.

(det hör till hsitorien att jag enbart gör vandringsturer, kring 10 dagar,

aldrig toppturer, ibland rundrtuer, ibland

regelrätta vandringsresor)

I Alperna och Pyreneerna

där jag vandrat mer (varav fem turer på 18-21 dagar)

är jag förvisso van att fråga mig fram,

men det gäller i regel snölägen på höga pass. Där är det också

så att många stigar som finns på kartan inte finns i verkligheten

och tvärtom. Långvandrare får alltså fråga, improvisera, osv.

Parkvakter, stugvärdar och lokalbefolkningen har ofta massor med

tips.

Där är emellertid inte broar ngt större problem eftersom vattnen samlar sig

på lägre höjder.

Att riva varder är ingen lösning, iaf inte på något av de viktigare problemen.

Jag tror DNT:s varder är ett utmärkt sätt att begränsa vardebyggandet.

Jag är glad att det inte ser ut som i Pyreneerna där folk

bygger rösen lite hur som helst vilket kraftigt försvårar överblicken.

Ibland uppstår leder som inte för någonstans alls!

KNT har lagt ned flera leder i Dovrefjell. I det fallet tror jag skälet är att man

vill värna vildrenens livsrum. Det är f ö av liknande skäl som

nationalparksstigar på kontinenten är så tydligt markerade:

folk ska hålla sig dit, för att slita mindre och störa djurlivet mindre.

När man i Nordnorge har börjat spånga en del sumpiga stigar,

denna gång efter svenskt mönster, så är det också naturen,

inte mänsklig bekvämlighet, som är motivet.

Som sagt, det finns så mycket annat, som är viktigare.

Vägarna har nämnts flera gånger. Jag bor i Sverigers femte stad, Linköping,

mitt ute på en stor slätt, i klassisk jordbruksbygd men

med en hel del skog omkring. Där har man inrättat en del naturreservat

på sistone och bara några kilometer från stadskärnan har man

sprängt bort en gång- och cykelväg för att återställa naturen.

Kan man i så civiliserade trakter så kan man i fjällen också!

il C.

Det borde finnas ett forum för träning!

Alltnog, mitt hem börjar bli en rehabiliteringsklinik. Sen fem år

gör jag flera olika ryggövningar efter att ha fått diskbråck i Tafjordfjella.

Under hösten har jag också kört ett dagligt program

med 54 moment för att stärka hälsenans

fäste på vänster fot, som drabbats av kalkutfällningar och exostoser.

(min högra operererades för sex år sen av samma skäl).

Sen hade jag knäproblem senast i Skarvheimen och har fått rådet

att träna balansen. En övning som jag slutat med är att stå på ett

ben och sedan sluta ögonen. Det är direkt knäckande hur svårt

det är!

Så köpte jag häromdan en balansplatta, och den uppmuntrar till ständiga

spontana övningar. det verkar mer givande. Men, och det är mitt

ärenden, nu undrar jag om någon har bra förslag på mer systematiska

övningar på plattan.

il C.

Bästa sättet att ta reda på hur det är med hytter i Aostadalen är

väl att gå in på CAI:s webplats, http://www.cai.it

På nordsidan har jag vandrat och där är det ont om rifugi custoditi;

går man Alta Via 1 blir det en del övernattningar i dalen. Högsta

stugan, ofta utan vakt, är väl Cuney, c:a 2.600 möh.

Sen finns några mycket högt belägna stugor i området närmast

Matterhorn/Cervino.

Även på sydsidan, alltså i Gran Paradisos nationalpark,

finns det lite fler stugor, men återigen knappast någon över

2.600.

Vid Monte Rosa finns förstås en extremt hög stuga, Margherita,

på nära 4.500 möh men knappast någon hög övernattning

på väg dit.

När det gäller Stelvio misstänker jag att det bästa är att skriva

direkt till CAI:s sektion i Bolzano/Bozen

eller ngn annan sektion i Sydtyrolen (Alto Adige). Det bör gå bra

med tyska.

Området bjuder åtminstone på höga glaciärövergångar.

il C.

Jag har övernattat två gånger på Olavsbu. Första gången, 22-23/8 1994

(hur jag minns? Jag fyllde 50 den 23). Jag irriterades över

att nästan all mat på plats var kladdiga konserver, och att det var rätt

otrvliga saker man hällde ut genom fönstret efter disken.

Andra gången, i augusti 2000, hade jag inte tänkt bo

i hytter alls, men blev tillfälligt sjuk. Då hade jag med mig

torkad mat,

som inte lämnar något avfall alls, utom det man bär hem

efteråt.

En lösning på nedskräpningen kring Olavsbu vore förstås

att göra om det till en ubetjent hytte. Jag har sovit i ett par

sådana, t ex Muorkihytta i Sulitjelmafjellene, och det är

hur prydligt som helst i och utanför sådana hytter.

Från och med 2001 har jag förstås undvikit hyttene helt,

med undantag av en enda natt på Fondsbu.

il C.

har jag gått, 1998, faktiskt av misstag. Jag hade hoppats på

en längre tur i området, men fick dåligt väder på den intressantaste sträckan.

Tanken var att gå från Trollheimenhytta och vika av västerut ,

någonstans halvvägs, mot Bårdsgarden (tror jag stället heter).

Men dimman gav mig bara lust att avsluta, så det blev Gjevilsvasshytta.

Denna sträcka är väl den enda med egentliga passövergångar

och är säkerligen mycket vacker i gott väder.

Den första, Gj-hytta till

Jöldalshytta är i stort sett flack och öppen, den andra stiger upp på berget

(jag tog den sydligaste varianten)

och brant ned, ända ned i furuskogen, faktiskt. Brant men lätt.

Jag gjorde den här turen kort efter en 14-dagars vandring i Saltfjellet,

Arjeplogsfjällen

och Sulitjelmafjellene, mycket ensamt och tyst och mycket tält. Då fann

jag ljudmiljön på hyttene i Trollheimen lite påfrestande. Jag kanske hade

otur, många barn som sprang in och ut, smällde i dörrar osv.

Dock ligger Gjevilsvasshytta vid väg och till Jöldalshytta kan

man åtminstone cykla. Verkar vara många dagsgäster, ett fenomen

som jag mest förknippar med Alperna.

Apropå tillrättaläggning som diskuterats i andra trådar; en lite lustig detalj

är det vadställe där TT ställer ut käppar på ömse sidor. Man tar en (om man

inte redan har en), vadar och ställer ifrån sig på andra sidan!

Det kan tänkas att jag gör om Trollheimen, då med sväng mot Bårdsgarden

och Innerdalen, och definitivt med tält. Jag är för morgontidig för

hyttene.

il C.

Ja, og det er der vi har forskjellig syn. Jeg tror nemlig ikke at denne wiren på Besseggen vil gå foran som et eksempel for andre områder i Jotunheimen. Men hvis det, mot formodning, skulle bli tilfelle vil jeg umiddelbart begynne å engasjere meg på deres side.

Jag tror det inte heller, även om wiren ser ytterst omotiverad ut på bilden

i Fjell og Vidde (möjligen kan det bli något annat i regn). Som jag redan

skrivit längre upp finns det åtminstone två platser i Jotunheimen där

tillrättalägganden vore mycket mer motiverade, i det ena fallet

rör det sig dessutom om en lös sommarspång, ungefär som den vid

Olavsbu, men mer motiverad. Men det är platser där inte så många går.

Jag undra om det inte vore intressantare med aktioner som går

ut på att driva utvecklingen en smula tillbaka. T ex att flytta

parkeringsplatsen vid Leirvassbu utom synhåll. Annat som jag

inte har helt aktuellt i minnet är vägen till Grimsdalshytta

i Rondane/Dovre, vägen till Snöheim i Dovre, den förskräckliga vägen

mot Styggedalsbreen, och vägen österut in i Vesledalen

vid Nördstedalsseter. Förmodligen skulle miljön vid Aursjöhytta

(har ännu inte varit där) behöva saneras lite, osv.

il C.

Reinhold Messners självbiografi, Die Freiheit, aufzubrechen,

wohin ich will.

Vet ej om den är översatt till andra språk (säkert till italienska, men engelska?

franska? norska???)

il C

Det här ser ut att vara ett *intressant* ställe på Vidda:

http://www.ekolin.pp.se/album/2003/Hardangervidda/html_normal/1403.html